Aftonbladet – 5 maj 1852, sida 2

olk och Christi kyrka väl, äfven med öm åhäga bejena sig af det-goda, man eger, och göra ett rättkaffens verk med de. krafter och tillgångar, som i let närvarande stå till buds. Den väg, hvilken så många af Europas folk med öga framgång beträdt, att genom stora förändringar det yttre och de politiska formernas omskapelse söka inna ett önskvärdt och lyckligt mäl, tyckes i saniog icke vara lockande till efterföljd. Värt folk har vf älder temligen klart insett och i afgörandets stunler öppet bekänt och troget vidhällit den grundsatsen, utt Herrans fruktan är vishetens begynnelse. Svenska olkets fordna öden, dess närvarande omsorger, arbeen och framtida förhoppningar äro så nära förbundna ned denna lära,satt de kunna sägas födda och burna ned densamma: detta folks historia är på sina skönaste blad en religionshistoria. Om detta är och blitver en ovedersäglig sanning, vem är då mera pligtförbunden att i rätt tid aktgifva på den helsosamma lärdomen än presten, och att hafva fötterna skodda med beredvillighet till frilens evangelium, det evangelium som är en brinnande eld och för hvilket intet stillastående är tänkvart. Det undgår ingen allvarligt tänkande christen, att kyrkan för sitt beständ, i den mening hon af orlets och lifvets Herre fått sig en tillvaro försäkrad, mäste genom oafbruten verksamhet och ett sanningsenligt förbrödringens och samverkans kärleks-lif betrygga och värda så hopp som anspråk i denna del. Att för det myckna, som är gjordt, tro sig frikallad från något af det som bör göras eller att för den yttre fastheten och orubbligheten låta anden blifva trängbodd, är destomera ett fel, som lifvet endast af lif mäste lefva. Vi hafva uti vår kyrkliga inrättning vissa grundformer, lika betydelsefulla som oumbärliga, hvilka aldrig utan stor skada för det hela kunna misskännas eller vanvärdas. De äro nödvändiga organisationer inom det stora hela och tjena lika mycket till befordrande af nödvändig förmedling, vexelverkan och sariiband, som till ändamälsenlig förkofran och tillvext i andeligt hänseende. Sådana organisationer äro t. ex. biskopsvisitationer, pfestmöten och kyrkomöten. Huru dessa utomordentligt vigtigå angelägenheter understundom blifvit värdade, derpå kan ingen utan grämelse tänka. Biskopsvisitationer äro inom flera stift till den gråd sällsporda, att knappast nägon af nu lefvande slägte kan erinra sig, att sådana varit hällna. Den, som sjelf varit i tillfälle att se och bemärka inflytelsen af dessa lika storartade som uppbyggelserika förhandlingar, kan ej undgå att beklaga, det genom uppenbar uraktlätenhet af vigtiga embetsäligganden oändligt mycket godt, som kunnat och bordt göras, blifvit ogjordt. Beträffande prestmötena bafva de likaledes på sina ställen blifvit under loppet af många år äsidosatta. Äfven dessa äro i kyrkolagen uyckligen anbefallda. De förderfliga frukterna af för: :nmelsen i dessa stycken hafva icke låtit vänta Man skulle svärligen för sig kunna förklara ghoten af att något sädant kunnat inträffa, om man ej i sjelfva planen och sättet för biskopsvalens anställande funne en förklaringsgrund. Biskopsvalen anställas blott af prester och blott af de prester, som kallas ordinarie och anses bekläda vigtiga tjenster inom kyrkan. Att städernas och landsbygdens befolkning inom stiftet icke ens eger en röst i fråga om ett så vigtigt embetes tillsättande, att icke stiftets hela presterskap utan blott de brödbegäfvade deltaga i förslagets upprättande, är otvifvelaktigt , stridande emot protestantismens grundsatser och kyrkans egen fördel. Om något borde vara ett uttryck af kyrkans, d. ä. enligt vär bekännelse — af hela församlingens mening och önskningar, så är det väl ett biskopsval. Den anda, i hvilken dessa val mången gång anställas, bevittnar ock tydligen, att Christi rikes framgång understundom betraktas såsom en ganska underordnad sak i jemförelse med jordiska och timligas beräkningar. Ingen kan rättmätigt förtänka dem, som; i änledning af dylika företeelser, komma till en visserligen nära tillhands liggande, men i sjelfva verket alldeles oriktig slutsats, den neml. att biskopsembetena äro öfverflödiga. Men denna och dylika brister kunna lätteligen afhjelpas på den väg och i den ordning, vär kyrkliga författning medgifver. Kyrkomötena äro oumbärliga för beredande af alla vigtiga, ja äfven de svårlöstaste kyrkliga frågor. Om man ock allestädes inom kyrkan kunde förutsätta den rätta andeliga lifsverksamheten, om ock de spridda erfarenheterna från alla de särskilda smärre omrädena skulle lemna tillfredsställande vittnesbörd om ett aldrig slumrande nit och en aldrig förkolnad kärlek, skulle dock alltid för kyrkan såsom en lefvande organism blifva ett behof att understundom begå en sädan kyrkoärendernas stora dag, dä rättmätiga bekymmer eller. önskningar med atseende på Guds rikes tillvext måtte kunna förenade uttala sig och blifva föremäl för en snar, mogen och kraftig handläggning. Hvad genom tidernas förvärf, tänkesättens klarare utveckling, nya krafters framträdande och inverkan, nya vetenskapers meddelade ljus blifvit antingen upplöst och omöjliggjordt eller grundlagdt och behöfligt, mäste på en sädan kyrkans allmänna dag kunna framhafvas, pröfvas och dömas. Kyrkan, såsom till sitt yttre varande ett verk af menniskohand, mäste otvifvelaktigt vidkännas mänga brister, verkliga och dock icke obotliga. Det stoftet mäste äterkomma till jord, dock stoftet allena vända äter till jord. Att en synnerlig omvärdnad och kärlek mäste egnas ät denna utvecklingsoch sofringsprocess säsom varande för : lifvets behällelse alldeles nödvändig, och att den i rätt tid verkställes, lika litet i förtid pätvingas, som alltför länge framskjutes, ligger lika mycket i sakens natur, som det är af historiens vittnesbörd bekräftadt. Ty hvarhelst kyrkan icke förstätt att med kraftig hand afskära de öfverflödiga eller forna qvistarne, de inrotade missbruken, från sitt eget lifsträd, allestädes der hon uraktlätit att afskilja och utgallra: det förderfvande, för tunga, för hårda, för ensidiga och skuggrädda, allestädes der hon icke förstätt att med varm och huld hand taga värd om de nyuppskjutande fröna till andelig kraft och verksamhet, utan låtit de nya religiösa sträfvandena framgå i en mot henne sjelf vänd, fiendtlig riktning, m. e. o, der hon haft mera kärlek till sig sjelf och sin innehafvande makt än till Jesu Christi kärlek och sanning, har hon lidit och skall lida oersättliga förluster. Det är just medan kyrkan stär, hon må se till att hon icke faller. Det synes också icke heller ovigtigt, att då stora förändringar i: afseende ä kyrkliga, bruk skola företagas, förbindande förklaringar öfver kyrkans grundsatser och läror afgifvas, vigtigare lagar för hennes verksamhet beredas eller stadgas, detta allt icke må afgöras genom riksdagsöfverläggningarne allena, der kyrkans ärender, för ämnenas mängd och oafbrutna gäng, äfvensom för sjelfva riksdagens samordning och arbetssätt, nödvändigt mäste blifva helt knapphändigt affärdade och icke sällan undfå en pregel af den rådande politiska sinnesstämningen. En grundligare och friare behandling torde dylika frågor tarfva. Också enär, säsom för närvarande är förhällandet, och enligt hvad förut är vordet anmärkt, i vissa delar af riket en stor klagan försports öfver antagandet af nya läroböcker i religionen med ett, om än i ringa män dock något modifieradt, trossystem, när ny handbok, ny choral, ny psålmbok äro utan. föregånget kyrkomöte vordne antagne. och äfven med afseende på dessa böcker åtskilliga förändringar pröfvats af sjelfva presteständet önskvärda och -behöfliga ; när förslag till nya :ärgångar af -predikotexten blifvit framlagdt till pröfning —— vv—-— ——— ALLT AL vee—— rn å nrg RR Få RAR AR ög NE. SEDDA Ange. ON