Aftonbladet – 4 maj 1852, sida 2

Petition rörande religonsfrihet. Stormäktigste, allernådigste Konung! De mänga och betänkliga religiösa rörelser, som nder sistförflutna ären lätit förnimma sig i ätskilligal rdnandet af de till religionsvärden hörande angelä-l; enheterna innebär, ej blott för samvetenas lugnande, !, tan ock för den borgerliga välfärden, hafva gifvit ss anledning att förtroendefullt nalkas Eders Kongl. Maj:ts thron, för att fästa Eders Maj:ts höga uppnärksamhet ä ett ämne, som börjar mer och merl ysselsätta sinnena i särskilda delar af landet. Det ir beliofvet af. en större: religiös frihet. Hvarhelst ett vaknande andligt behof förer tvä eller re menniskor tillsammans, står den verldsliga maken i vägen med fött förbud, tillkommet under tiderl vf vidskepelse och andlig räliet, — ett förbud, hvars varstående under närvarande förhållanden ej kan wnses annorlunda än som i hög grad olämpligt och skadligt. ; Huru till bela sitt innehåll okristlig den grundsats ir, att Guds rike, .som icke är af denna verlden, skall upprätthållas genom yttre, af verldsliga makten neddelade föreskrifter, bevisas icke otydligt af det kända förhällandet, att för nägra är tillbaka (1846) Nn man, som på en söndag för tretton män och tjuge jvinnor uppläste nägra stycken ur bibeln och bönen Fader Vär, blef derför dömd att böta 66 rdr 32 sk. banko och 3 rdr 18sk.: för sabbatsörott. saävot att; i brist af tillgåhg, undergå, 28 dygns fängelse vid vatten..och. bröd; under det samlingar till tidsfördrif af . sedligt afseende ganska tvetydig beskaffenhet äfven pä söndagen äro, tillätna. i Den. enskilda religionsöfningens. framdragande inför den verldsliga dömaremakten är icke allenast ett hän mot den samvetsfrihet, hvilken grundlagen .anbefaller Sveriges Konung att skydda och värna, utan ock ett öppet väld mot de första medborgerliga rättigheter. . Men det är ej blott genom förbudet mot sammankomster till enskild andakt, som det religiösa förmynderskapet ingripit uti den. torgerliga lagstiftningen. .Sakramenternas . ätnjutande . har, ;tvärtemot den gudomlige stiftarens mening och föreskrift, blifvit gjordt till vilkor för ernäendet af de enklaste medborgerliga rättigHeter. Dervid har uppstått den märkbara och. olycksbringande motsägelse, att den veridsliga domaremakten såsom saäkre till gäckeri med nädemedlen fällt nägra fromma och. enfaldiga kristne derför att.de, enär deras samyeten ej kände sig tillfreds med den nya handbokens vilkörliga aflösningsformulär, sjölfva i all stillhet bland sig utdelat Herrans heliga Nattvard efter den gamla handbokens formulär, hvilken, af statsmakten godkänd, har under hundrade år hyllats såsom, riktig och aldrig genom lag blifvit i afseende; på sjelfva läran förkästad; medan ä andra sidan tusende stundligen drifvas till nattvardsbordet utan egen åtrå och tvärtemot deras samvetens öfvertygelse, endast för att icke uteslutas från de simplaste medbörgerliga rättigheter, säsom att ingå i handel och handtverk o. s. v. I alla dessa fall föranleder den verldsliga lagstiftningen just det gäckeri .med det heliga, som den genom tvångsätgärder trott sig kunna förebygga. I afseende på dopets sakrament har ett ännu mera obemantladt förtryck, ja öppet väld, blifvit användt ä den borgerliga myndighetens sida, i det barn utan föräldrars vilja och begifvande blifvit af kronolänsmän och fjerdingsmän ryckte ur modersfamnen och förda till presten för att döpas, liksom en osjälig vara, .på hvilken man trycker en hallstämpel. I alla sädana fall kommer statsmakten att opäkallad och oberättigad mellan Gud och de enskildes samveten uppträda på ett sätt, som i ömtäliga och lätt oroade sinnen mäste väcka djup bedröfvelse, inen hos de likgiltiga eller tviflande mäste ingifva en ännu högre grad af tvifvel och likgiltighet, ja uppväcka djupt förakt, bitterhet och hän. po — De ofördelaktiga förhållanden, hvilka vi ofvanföre i underd: framstalt till Eders Maj:ts nädiga bebjertande, äro gällande: ej blott! för de sekter, som i sjelfva lärobegreppet mer eller mindre afvika från statens lära, utan ock för hela den svenska församlingen iallmänhet. Ännu bedröfligare visa sig verkningarne af den lag, som vid landsflykt förbjuder svenska statskyrkans medlemmar att omfatta och bekänna annan kristlig öfvertygelse än den af staten föreskrifna. Vi hafva inom mindre än ett decermium upplefvat tvenne tillämpningar af denna för vär tids fordringar så föga passande lag. Och under det alla andra protestantiska länder äro i ett lyckligt åtnjutande af den religiösa bekännelsens fullständiga frihet, har svenska folket haft den sorgliga utmärkelsen, att en af dess egna söner, för afvikande äsigt om dopet förvisad frän fådernejorden, inför Evangeliska kongressen i London sistlidne Augusti offentligen -mot härdheten af Sveriges religiösa lagstiftning vittnade på ett sätt, som fann det lifligaste genljud i alla Europas länder. De bittra reflexioner öfyer ofördragsamheten i vår religiösa lagstiftning, som baptisten Nilssons landsförvisning framkallade i de flesta af utlandets större tidningar, kunde icke vara annat än i hög grad smärtande för hvsrje god medborgare, och icke minst för Bders Maj:ts eget landsfaderliga bjerta. För den som med nägon grad af uppmärksamhet betraktat politiska företeelser, kan icke vara tvifvel underkastadt, att borgerliga oroligheter ofta föranledts af ingen annan orsak än religiöst förtryck; under det