Aftonbladet – 4 maj 1852, sida 2

man ä andra sidan i Holland, Danmark och Norge ett exempel derpå, huru för samhällsordningen hotande religiösa rörelser blifvit lugnade och ordningen iterställd genom medgifven rättighet för olika tänkande att fredligt lösgöra sig från statskyrkan och vilda sina egna församlingar. Sverige är numera det anda protestantiska land, der religionsförföljelsen förwleder fredliga och idoga medborgare till utvandrinsar, som visserligen ännu icke från fosterlandet skilja lera än nägra hundrade årligen, men som hota att illtaga i talrikbet, i synnerhet från tvenne af Sverises provinser. Dessa utvandringar blifva bekymmeramma ej blott derigenom, att de beröfva landet en tor del at dess ingalunda minst redbara befolkning, tan äfven derföre, att de utvandrande i sina qvarplifna anförvandters och vänners sinnen efterlemna ;n saknad och ett frö till missbelätenket, som i sin id kan bära betänkliga frukter. Med den öfvertygelse om nödvändigheten af större andlig frihet, hvilken vi här i underd. uttalat, yrka vi ingalunda på statskyrkans afskaffande. Vi fordra cke att befrias från utskylder till statskyrkan och dess oresterskap; vi endast bönfalla om Eders Maj:ts kouungsliga medverkan att göra gällande den grundsats, att religiös öfvertygelse och bekännelse är en sak, som mindre rörer det verldsliga regementet än nvars och ens eget samvete, och att den bekännelsens enhet, man sä lifligt sträfvat att upprätthälla, icke är evis på kristlig endrägt, ej -heller ett skydd emot villtarelser, utan fastmer jen källa till andlig försoffning och en beqväm . förevändning till. den djupaste iknöjdhet. Vi väga anröpa Eders Maj:ts nådiga huldhet att på det sätt E. M:t pröfvar bäst och görligast förhjelpa de Sveriges rikes innebyggare, som det ästunda, till bvad vi betrakta såsom hvar mans rätt, att, under utgörande af lagliga onera till statskyrkans prester, få på samma grunder som Eders Möj:t för värt brödrarike Norge fastställt, bilda fria församlingar med egna lärare. Det är oss icke tillständigt eller af nöden att inför Eders Maj:t erinra derom, att Kristi rike ej behöfver stöd af den verldsliga makten som utom dess har till. räckligt mänga mäl för sin omtanka. Icke heller tillhör det oss att visa, hvilka frukter för väckandet af ett sannare kristligt lif en vidsträcktare medgifven andlig frihet öfverallt burit, och huru i de länder, der jemte fria församlingar ännu bestär en statskyrka, äfven denna genom täflan kommit att utveckla ett friskare och välsignelserikare lif. Allt detta är genom erfarenheten väl bekant och har visserligen icke undfallit Eders Maj:ts högst upplysta uppmärksamhet. Vi. tala icke i nägot särskildt religiöst partis interesse. Hvad som förenat oss i denna vär underdåniga petition, är endast den förvissningen, att ingenting skulle vara mera välgörande för det andliga lifvets förkofran samt allmän frid och endrägt, än om hvar och en finge oqvald bekänna sin egen tro och dyrka Gud efter det sätt hvarpå han uppfattat Nya Testamentets heliga föreskrifter. Vi veta med oss, att denna vär äsigt delas af ett betydande antal utaf Eders Maj:ts undersäter; och det är framför allt detta medvetande, som ingifvit oss det fasta hopp, att Eders Maj:ts konungsliga hjerta, ömmande för allt hvad Dess: trogna. undersätares väl tillhörer, ej skall befinnas tillslutet för de böner, som frambäras till thronen i en af fäderneslandets heligaste och dyraste angelägenheter. Vi hemta ett sä mycket starkare stöd för denna förhoppning från det förhållandet, att Eders Maj:t Sjelt behagat låta utarbeta en af högsta domstolen tillstyrkt, ännu hvilande proposition om konventikelplakatets upphäfvande, dels ock vid 1845 och 1847 årens riksdagar genom nädig proposition af nya strafflagens antagande föreslå upphäfvandet af Missgerningsbalkens 1 kap. 3 och 4 S om landsförvisning. Vi framhärda, Stormäktigste allernådigste Konung! Eders Kongl. Maj:ts allerunderdänigste och tropligtigste tjenare och undersåter.