Aftonbladet – 4 maj 1852, sida 2

indamälsenligt. De förekallade Iusarnes svar ådagaäggå, det är sannt, mycken begreppsoreda och ökunlighet, men de visa äfven närvaron afingalunda små ntellektuella förmögenheter; och det synes oss derföre, om om, för att vara dem fullt vuxen, något mera ordrats än som kan finnas hos män af medelmåttiga mufvuden och vanliga prestkunskaper. Månne icke lå konsistorium, i ett fall som detta, skulle hafva randlat ändamälsenligare, om konsistorium, i stället ör att kalla de ifrägavarande personerna hitned, hadej: ill Orsa sändt nägon med högre andliga gåfvor ochl: rarmt religiöst utrustad man, hvilken utan att någon vestämd afsigt i detta :afseende behöft framträda,j uunat på öfvertygelsens väg föra dem tillrätta? Det är visserligen ingalunda vär afsigt att uppträla säsom läseriets försvarare, men vi äro af den öfrertygelsen, att religionens tjenare icke kunna i andiga ting gripa till något annat svärd än andans, itan att djupt skada den sak de söka värna. Tvånjet blir dubbelt förhatligt, då det fördristar sig att sripa om samvetena. Tvinga någonatt trot — sjelfva lenna sammanställning af ord är vidrig, derföre att len är orimlig. Tvinga att tro är detsamma som stvinga att hycklar. Vi mäste derföre såsom det enda rätta yrka, att hvar och en mätte, så i läran som det yttre lefvernet, få fritt följa sin tro, så länge let sednare häller sig inom de gränser, samhällets lagar utstaka. Ur denna fordran på fullkomlig tolerans från statskyrkans sida, följer vidare den, att separatister ä sin sida må strängeligen tillhällas att visa en dylik fördragsamhet mot olika tänkande och i främsta rummet mot den kyrka till hvilken det ojemnförligt större flertalet af samhällets medlemmar hbekänna sig, och som derföre af stalens regering understödjes. Men att utöfva det rättvisa tvång, som härvidlag någon gäng kan behöfvas, tillhör dock icke kyrkan, utan den verldsliga makten. Smädelser mot den kyrkliga läran, störande af offentliga gudstjensten, böra derföre genom lagens arm allvarligen näpSas. Vi hafva yttrat avt toleransen, så vidt den beträffar den i det yttre framträdande handlingen, ej kan utsträckas längre än samhällets lagar tillåta — bland dessa lagar finnes emedlertid en och annan om hvilka man kan säga, att det vore bättre om de icke funnes till, och en dylik är det så mycken förargelse väckande -konventikel-plakatet. Det är så mycket sagdt om denna författning, bäde till angrepp och försvar, att vi visserligen ej förmå anföra något nytt. Vi vilje blott öppet erkänna, att vi äro af deras mening, som anse densamma för en fläck på vär lagstiftning, hvilken det bör vara. hvarjom och enom angeläget att få aftvagen. : Tills detta skett, vore det visserligen önskligt, .om de med statskyrkan olika tänkande ville ställa sig densamma till efterrättelse; men då sådånt väl svårligen läter tänka sig och än mindre kan genom polisätgärder utkräfvas; ja, då till och med inom statskyrkäns sköte, på aflägsna orter, konventikeln ofta är den enda möjliga formen för gemensam gudstjenst,vore det -önskligt om denna författning med yttersta varsamhet och sköonsämhet tillämpades. Författningens: egen obestämda: beskatfenhet gör detta till en lätt sak, sä framt inom :kyrkan sjelf en verklig böjelse för tolerans förefinnes. Vi afsläta dessa reflexioner med den i vär tanke väl grundade armärkning, som blifvit gjord i Tidskrift för Litteratur: j Den protestantiska kyrkan stöter ifrån sig all bjelp, den tyckes ej vilja veta utaf hvad religionsentusiasmen kan uträtta, den tror,sig kunna ersätta denna med snörrätt dogmatik, regelbunden gudstjenst på bestämda klockslag -och oklanderlig utöfning af hvad kyrkolag och handbok föreskrifva. Den monopoliserar för sitt presterskaps räkning religionsförkunnandet; men detta monopolium, liksom alla andra, hämnar sig på sin innehafvare. Den antingen tvingar den varma religionssvärmaren, säsom i England, att utom kyrkans sköte bilda en separatistisk församling, eller såsom i Sverge, hvilket är ännu värre, binder hans tunga och qväfver hans nit genom kon: ventikelförbudet och antingen nödgar honom genom förföljelser att utvandra eller qvarhäller inom sitt eget sköte i honom en ljum vän eller en varm och verksam fiende. Den engelska högkyrkan har ändtligen blifvit väckt genom rörelsen bland dissenterna. Den svenska kyrkan deremot tyckes sofva lugnt under skydd af lagens svärd, som nedtystar hvarje rörelse omkring henne — mätte hon ej under detta skydd insomna tör alltid!