Aftonbladet – 1 maj 1852, sida 2

jag dig förlåta mig; jag vill försöka att bedja den Allsmöktige välsigna dig, om du blott vill visa mig en liten barmhertighet — blott en ganska ringa, hör du. — Det skall döda min. Nest, om hon får höra sanningen nu — hon är så svag. Hon kan ännu ej äta sjelf, kon är matt och kraftlös. Du önskar ju ej att döda henne; det tror jag ej, Edvard.s Hon såg på honom liksom väntande ett svar; men han talade ej. Då kastade hon sig på sina knän på stergolfvet bredvid honom. Du unnar mig ännu en liten tid, Edvard, gör du det ej? Jag besvär dig derom på mina knän. Kanske — om jag lofvar att aldrig förbanna dig mer, vill du då komma någongång och besöka henne, tills hon är stark nog att höra att allt är förbi och hennes hjertas hopp krossadt. Säg blott att: du villfortfara ännu en månad eller så, att komma, liksom då du ännu älskade henne — den arma krytmplingen, öfvergifven af hela verlden. Jag skall vårda henne väl och ej besvära dig länge.s Hennes tårar runno nu så ymnigt, att hon ej kunde tala längre. i Stå upp, mrs Gwymp, sade Edvard; knäböj icke för mig; jag har ingenting emot att komma och besöka Nest då och då, och nu är ju allt klart emellan oss. Stackars Nest! Jag är ledsen att höra det hon är så uppfylld af tanken på mig.n : Ja, det var ju allt så bra och du hade redan varit hennes man, om icke — o elände! — du förskjutit mitt barn och förmörkat hela hennes ljusa framtid. Men du skall: förlåta mig och komma, blott för en kort stund, en eller två gånger i veckan. Kanske att hon ibland sofver när du kommer; då behöfyer du ej gå in, förstår du. Vore hon ej så sjuk så bad jag dig aldrig. Så ödmjuk hade den arma enkan blifvit genom kärleken till sitt barn.