Aftonbladet – 28 april 1852, sida 2

bjert fallande lknöjdheten för religionen bland den större delen af svenska folket skall hafva sin grund uti svenska kyrkans tjenares minskade nit och verksamhet i sitt kall, Detta är en grym beskyllning, som, om den ock undantagsvis nägonstädes kan ledas i bevis, dock i allmänhet är grundlös; tvertom, flertalet af religionslärarekallets medlemmar utveckla utan tvifvel nu ett varmare nit i bekämpande af tidens liknöjdhet för kristendomens sanningar, än de gjorde för ett halft århundrade sedan. Men ett oftast oöfvervinneligt. hinder ligger i vägen för framgängen af deras bemödanden. Detta hinder är bränvinsmissbruket; ty sålänge det finnes hos en menniska, motverkar det på det bestämdaste, enligt den dagliga erfarenhetens intyg, hvarje djupare känsla af religion, utvecklingen af ett kristeligt sinne, samt uppfyllandet af de pligter, som så väl kristendom, som förnuft och samhällsordning ålägga oss. Dä detta är förhällandet hos den enskilde, blir det äfven förhällandet bland slägtet.. Vårt slägtes nuvarandeande liga förnedring har säledes sin förnämsta, om ock ej. enda, .rot uti nutidens bränvinsmissbruk. Lätom oss äter ihägkomma, huru häfderna tala! Tala de ej derom, att der religionens och sedlighetens band uti ett land, bland ett folk, af hvad orsak som helst, blifvit lossade, der sitta ock knutarna på samhällsbanden lösa, der stär samhällsordningen lätt i fara att upplösas. Finnas några dylika tecken inom värt land, bland värt folk? Jag dristar knappast svara — svarar dock. — nej! Men; ve det land, ve det folk, der dylika tecken börja visa sig och ej snart kunna förskingrås genom aflägsnande af de orsaker, som ligga till grund för deras uppkomst! Taflans följande bild framställer ärmod och fattigdom. Den visår bränvinssuparen med hustru och barn stadd i yttersta uselhet i brist på föda, kläder, husrum och värme. För många äro de. bilder, som häraf förete sig för den dagliga iakttagelsen, för att nägra bevis skulle behöfva framläggas. Allmän är klagan, så ifrån stad som ifrän land, öfver en tilltagande fattigdom, öfver ett ökadt antal fattiga. Väl äro orsakerna härtill många, bland hvilka i synnerhet bör anmärkas det under sednare tider uti ätskilliga landsorter till öfverdrift utbildade stattorparväsendet; men bränvinsmissbruket har dock en. hufvudsaklig, ja tordehända den hufvudsakligaste del deruti. Det första en supare förlorar är lust till arbete, till nyttig sysselsättning; sedan kommer äfven brist på krafter att arbeta, och oförmåga af uthällighet i n företagen förrättning. Armod och fattigdom blir härutaf den följd, som ej länge läter vänta på sig. Med superiets inträdande inom ett hushåll, inträda eck, utom armodet, flera förändringar, lika vigtiga att behjerta. Den husliga friden störes, förtroende och aktning mellan makar upphäfves, och äktenskapets heliga ändamäl förfelas. Vidare värdslösas i suparens boning barnens uppfostran. Dessa uppväxa under äsyn af däliga exempel från fader eller från moder; deras undervisning försummas; de lockas ej sällan till: dåliga handlingar redan från spädaste åren; ett frö lägges till framtida brott, till framtida miss aktging för lagar och samhällsordning. Ofta dö dessa barn i förtid af vanvärd eller af brist på de nödvändiga vilkoren för lifvets uppehäll; samhället kan ej beklaga deras bortgång, utan tvertom lyckönskar sig att hafva blifvit qvitt ett yngel, som förr eller sednare eljest skulle blifvit det till en börda. Förhänget uppvikes å nyo. Hvad skåde vi der bakom? Sjukdomar och förtidig död. Att uppgifva huru mänga sjukdomar alstras utaf bränvinsmissbruk, skulle leda utom ämnet för denna gång. Redan Linne säger: om jag skulle uppräkna alla de sjukdomar, som läkare anmärkt leda sitt urrung från bränvin, så skulle det aldrig blifva slut på mitt tal. De allmännast förekommande sjukdomsföljderna af bränvinsmissbruket hafva sitt säte i mage, lefver, njurar och. nervsystem, samt öfvergå ej sällan till kräfta; vattusot, slag och förlamning. Huru ofta får man ej.se desse olycklige, hvilka förgiftat sig sjelfva, i synnerhet i städeraa, anropa de förbigåendes barmhertighet? Ett stort antal af dem, som värdas på sjukhus, lida af bränvinets följder på ett eller annat sätt: en betydlig del at fattighusens och försörjningsanstalternas invånare hafva äsamkat sig sjelfva sitt elände genom bränvin. — Oaktadt det ej kan förnekas, att mängen supare kan uppnå en hög älder, leder dock vanligast en eller annan af de nämnda sjuhdomarna till: en förtidig graf, hvilken-då suparen bäddat ät sig sjelt genom ett förnuftsvidrigt lefnadssätt. Lätom oss endast anföra nägra exempel till bevis, att dödligheten är större inom såmhällen, der superiet herrskar såsom mereller mindre allmän last, än inom sädana, der, ett dylikt förhällande ej kan antagas. Eskilstuna stad, der bränvinsmissbruket lärer vara drifvet till sin höjd, hade är 1850, 3961 invänare, Under ären 1848, 1849 och 1850 dogo här 351 personer, således i medeltal 117 på hvarje är, d. ä. 3 procent af befolkningen eller hvar 33:dje person. Afses de bäda könen särskildt, så dogo ärligen hvar 30:de af manligt kön och hvar 40:de af qvinligt 1). Jemföres nu detta förhällande med förhällandet i hela Södermanlands län, der denna stad är belägen, sä hade detta län vid 1845 ärs slut en folkmängd af 118,664 invänare, hvaraf i medeltal under de 5 föregäende ären ärligen dött 2389; således endast 2 procent af hela befolkningen, eller hvar 49:de person. Med afseende -på de bäda könen hade hvar 47:de af manligt kön dött och hvar 52:dra af qvinligt 2). Dä det hufvudsakligast är det manliga könet, som idkar bränvinssuperiet, bör ock jemförelsenI endast ske mellan dödligheten bland detta kön inomk staden och inom hela landskapet. Denna utfallert ock sä, att hvar 30:de af manligt kön dör ärligenl inom den förra, men endast hvar 47:de inom det sednare. Männe ej bränvinsmissbruket har en stor del uti denna skilnad? Då allmogen i Södermanlands län ingalunda ärlt känd för nykterhet, utan tvertom för en stor benä-lt genhet till bränvinsmissbruk, sä lätom 0ss-jemföra förhällandet här med dödligheten uti tvehne andra län, dit ännu ej bränvinsmissbruket trängt sig sä, att det kan kallas mera allmänt. I Westernorrlands län, med en befolkning af 93,775, dö årligen i medeltal 1589, säledes hvar 59:de. person; häraf hvar 54:de af manligt kön, och hvar 63:dje af qvinligt. I Jemtlands län, der bränvin ganska ringa begagnas, är folkmängden 49,077, af hvilka ärligen i medeltal dö 609, således endast hvar 80:de person; hvar 78:de af manligt och hvar 82:dra af qvinligt kön. — Dessa siffror tarfva ej nägon förklaring. Ännu få vi ej bortvända vära blickar från den framställda taflan.; Den nu framträdande bilden föreställer galenskap och sjelfmord. Under de sednast förflutna 30 ären hafva de sinnessjukes, d. ä. de af galenskap under en eller annati form lidandes, antal inom vårt land betydligt ökat sig. Flera nya hospitaler för deras värd hafva mäst inrättas. År 1840 funnos ä rikets samteliga därhus 967 sinnessjuke; är 1849 ej mindre än 1089; en ökning säledes på 10 är af 1223). -Häruti äro ej inberäknade alla d8, som värdas i sina hemorter och hvilkas antal sannolikt är vida större 4). Efterforskas nu, hvaruti orsaken ligger till detta ökade antal sinnessjuke, så finnes att det-merendels är genom bränvinsmissbruk, som dessa olyckliga förlorat sina själsförmögenheter. Det ökade superiet är derföre orsaken till det Skade vansinnet. Man kan öfverhufvud antaga, att omkring hälften af därhusens invänare af manligt kön on vansinnige till följe af bränvinsmissbruk, ett förhållande, som för menniskovännen är djupt nedslående. Ty hvad är väl YE TEK EON PR ERPE LR mm ——— — Ämrr— k km m—————L————r——r NG da Et il be bt DT UN pr kare LA ia br Fm nte rr F så et mm rh vd AA AA m-QäOR -—— nn 1) Dessa uppgifter hafva blifvit benäget meddelade af pastorsembetet i staden. 2) Enligt svenska tabellverkets uppgifter, hvilka ock vid de följande siffrorna äro begagnade. 3) Enligt uppgift från hospitalernas öfverstyrelse, TLÄanglt färg firma rnardaneAastlat