Aftonbladet – 27 april 1852, sida 2

den åsigt, attskatteförenklingen, om den för räntegif varne-skullemedföra någon betydligare fördel, borde verkställas på sätt, att alla räntepersedlar, utom den nu varande spanmålsräntan, till penningar förvandlar des. I öfrigt ansågo deputerade, att bland spanmälsräntan, nu ingående omkring en half tunna hvete och 5, tunnor hafra, äfvensom räg och korn, der de sednare nu till olika belopp utgöras, böra reduceras till hälften råg och hälften korn, och de så kallade spillmfarkerne försvinna; att grunden för jernsortens: förvandling till tackjern blifver priset å Thors-äkers och Ofvansjö-tackjernet, såsom tillverkadt af inom Gestrikland befintlige malmtillgängar; att alla nu olika slag af dagsverken förvandlas till endast karldagsverken; samt att de föreslagne grunderne för skatteförenklingen icke kunaa för Gestrikland tilläm pas annorlunda, än att, i stället för bestämmande af minsta enheten efter helt mantal beräknadt, bestämningen mäste ske för hvarje hemman, som har serskild ränta i jordeboken, utan afseende på hemmanets storlek, hvilket föranleder till förändring i penningar af nägra flere procent af räntebeloppet, än det kongl. förslaget upptager. Re — Sedan, som förut blifvit omnämndt, domkapitlet i Lund vidtagit några åtgärder, som drabbat den synnerligen efter Örebro mötet ej väl anskrifne kyrkoherden, dr Bergman, för det han tillåtit en lekrsan hålla ett föredrag i en kyrka, har ett betydligare antal af det pastorat, hvars kyrkoherde hr Bergman är, i Skånska Posten infört nedanstående: Domkapitlets i Lund säväl utslag som cirkulär äro för oss alltför oförklarliga, och den saken, som handlingarne rörer, alltför oskyldig att förtjena tadel, samt för god att icke försvaras. Då alla inom Winslöfs: församling — för såvidt vi känna förhållandet — åt-minstone de som äro vid den äldern, att de hafva förstånd och urskiljningsförmåga, icke kunna instämma i domkapitlets tillgörande i denna sak, hafva vi, som icke allenast öfvervarit hr Ahnfelts föredrag, utam äfven tunnit dem lärorika och uppbyggliga, funnik det i sin ordning att härmed öppet förklara vär förundran öfver det sätt, hvarpå domkapitlet velat be-röfva oss ett tillfälle till andelig uppbyggelse. Hade: domkapitlet grundat sitt utslag päjuridiska skäl, hade: väl derom ingenting annat kunnat sägas, än att andra fall troligen finnas, som med mycket större skäl kunde kräfva lagens tillämpning; men då domkapitlet funnit sig drifvet till sina mått och steg af fruktan att nägot för församlingen skadligt förekommit eller kunnat förekomma, sä kunna vi icke underlåta uttala den ötfverlygelsen, att en dylik fruktan säkerligen varit bättre på sin plats med afseende på sädana församlingar — hvilka väl äfven finnas — der det andeliga lifvet är i 1ägervall, der mera nit egnas ät jorden än ät hjorden. Att nägot opassande i-tal eller säng skulle kunnå af en så kunskapsrik och from man som hr dokto Bergman tillåtas inför en större folksamling inom hans verkningskrets, kunna icke de tro, som känna honom. Och vi, som ega lyckan att hafva honom till vär själasörjare, som känna honom, som aldrig haft anledning till skäligt missnöje med honom och hans tillgöranden inom församlingarne, och aldraminst med afseende på hans närvarande verksamhet bland oss, vi skulle högeligen önska, att det högvördiga domkapitlet ville förskaffa sig litet närmare kännedom om hans oförtrutenhet, att så i kommunala som kyrkliga mäl sörja för sina församlingars bästa, vissa derom, att hr doktor Bergman dä skulle befinnas förtjent af det upplysta konsistoriets bifall i stället för klander och föreställningar. Vi tro icke heller då, att domkapitlet skulle satt sig till doms deröfver, att värt tempel blifvit af församlingens kyrkoherde upplätet till hvad det egentligen är ämnadt, kristlig andakt, säng och bön, dä domkapitlet icke haft sig bekant eller kunnat visa, att dervid förekommit annat än hvad som är fullt öfverens med vår rena låra, och dermed intet annat afsetts än kristlig uppbyggelse och undervisning. Hade domkapitlet gjort sig underrättadt om verkliga förhällandet med de andeliga rörelserna inom denna församling, så hade domkapitlet fått veta, att här hvarken finnas några Erik-Jansare eller dylika, men möjligen en del stilla s. k. Läsare i den rätta bemärkelsen, som bemöda sig om att få insigt i Herrans erd och att vara Kristi efterföljare. Sädane äro våra prester måne om att bilda; och vi kunna i vär enfaldighet icke finna, att de derigenom i någon män förtjena tadel, utan tycka, att de snarare af sina förmän borde uppmuntras i en verksamhet, som visat sig hafva goda och välgörande följder. På detta sätt hafva vi, medlemmar af Winslöfe församling ansett oss, i anledning af Lunds domkapitels utslag, böra taga vära lärares parti, och det så mycket heldre, som hvarken vi, eller troligen näs gon inom pastoratet, hafva något att klandra eller klaga öfver, utan äro vi tvertom vära prester mycket förbundna och tacksamma för alla de tillfällen till andeliga uppbyggelsestunder, vare sig i kyrkor eller skolhus, som de både hittills hugnat oss med och hädanefter vilja bereda oss och vära barn och tjenare. a Winslöf den 31 Mars 1852.s (Underskrifter.)