Aftonbladet – 7 april 1852, sida 3

hästar på annan väg, med nej — torde v kunna sluta vår uppsats med en fråga till d sakkunnige: Månne icke, då erfarenheten visat möjlig: heten att genom användande af hingstar frår kronans stuterier uppdraga hästar tjenlige både för krigsbruk och landtbruk, det bästa sätte att förädla vår hästafvel vore ätt begagna der stam, som vid nämnde inrättningar finnes och att, om den i något hänseende skulle af vika från normaltypen för de djur vi behöfva söka att i detta fall förbättra den? Så son saken hittills blifvit behandlad, splittras de enskilda krafterna och man uppoffrar på ösä kra försök penningar, hvilka sammanhålln kunde verka stora resultater, under det mar sannolikt, på samma sätt som i Frankrike. slutligen får återkomma till hvad man för kastat. Detta är ej sagdt för att i ringaste mår nedsätta värdet af de nu vidtagna åtgärdern: till införskrifvande af Percheronhästar. V hafva yttrat att det är en i och för sig sjel förträfflig race; och dess införande i vårt lanc är derföre utan tvifvel förtjenstfullt; men er helt annan fråga är huruvida denna race, som i Frankrike kallas lätt, emedan den är så, re: lativt till l2 Boulonnais m. fl. tyngre racer men som i Sverige är tung relativt till vår: inhemska hästar, just skulle vara den bäst till förädling af de sistnämnda? Percheron hästens höga rörelser och kortheten af des: underarm, samt ännu mera dess brist på kon. stans, hafva hos oss väckt tvifvel, som v högeligen önska att framtiden måtte-beviss vara ogrundade. ? Ett ord till slut, som vid all djurförädling bör vara det första och sista: Kraftig fodring af de unga uppvezande djuren, och deras skonahde för alla ansträngningar till dess de blifvi fullt utbildade, är ett vilkor utan hvars iaktta gande ingen hästförädling lyckas.