Aftonbladet – 7 april 1852, sida 3

våra landtbruksmöten, och inga särdeles invändningar hafva deremot blifvit gjorda; men detta hindrar ej attbåde enskilda personer och hingstföreningat för flera län ännu :fortfara att med mycken ifver arbeta på vår hästafvels förbättring genom samma, redan försökta och overksamt befunna medel. Men man känner i Sverige ofta bättre de försök som göras i England, Tyskland och Amerika, än dem som göras i en annan del af vårt eget lands Hvad har man då på våra landtbruk erfarit rörande verkan af:förädlingen med hingstar från krönans stiterier? De som varit af den åsigten att medlet till vår hästafvels förbättring borde sökas vid dessa stuterier eller genom orientaliskt blod, hafva lika litet som alla andra, hvilka offentligen yttrat sig öfver hästafveln, förbisett att första vilkoret för dess förädling är kraftigare och ymnigare foder åt fölungarne, samt att de måttligt och e for tidigt ansträngas. Men jemte uppfyllandet af detta vilkor hafva de tillstyrkt begagnandet af hingstar från ädla stuterier (kronans), emedan man alldeles icke har något enda exempel att anföra på förädlingen af hästracen i ett land, så till dess styrka som snabbhet, utan genom användandet af orientaliskt blod. i Nu invändes å ändra sidan att dock de särskilda ändamålen (t. ex. kavalleriet och landtbruket) fordra särskilda egenskaper hos hästen, och att derföre måste man hafva olika racer. Sr Så har man äfven Aittils sett saken i flera andra länder; men dessa länders landtbrukshästar behöfva aldrig gå i skjuts, och olikheten af behofven är verkligen der mera: bestämd än i Sverige, der hvarje landtbrukare vill hafva hästar med hvilka han både kan köra plogen och göra resor. I Frankrike har dock såsom vi redan anfört, opinionen nyligen vändt sig, och man synes hos oss äfven börja komrna på andra tankar. På landtbruksmötet i Stockholm 1846, förklarade baron Tamm, att han under 44 års tid alltid begagnat hingstar från Strömsholm för de ston som blifvit uppfödda på Österby i Upland, och derigenom vunnit starka, vackra och ihärdiga hästar. Man har,, sade talaren, sicke skäl att klaga öfver-racen, blott man sköter afkomman väl,. — För öfrigt förordade den ene talaren en hästrace, den andre en annan. — — Ng På landtbruksmötet i Malmö, 1849, yttrade grefve Dicker: De egenskaper, som det egentliga behofvet af hästar till krigsbruk och landtbrukshästar förutsätter, torde i sjelfva verket icke vara så skilda, att de icke på samma gång kunna uppnås. Remonteringen för kavalleriet visar ofta, att den häst, som redan varit använd vid landtbruket, ingår till krigsbruk, och de ännu otämda hästar, som gå till kavalleriet direkte, skulle säkerligen i annat fall kommit att användas vid landtbruket. Tiligången på hästar förr, åtminstone i Skåne, må hafva varit så beskaffad , att den ansågs användbar såväl för det ena som det andra bruket, emedan båda uppfylldes. Sednare tider hafva tillkännagifvit andra fordringar, och till följe häraf har man försökt anskaffa hvad man trott nödigt vara; men det är att befara att antingen hafva dessa fordringar icke afsett endast behofvet, eller också har man misslyckats i företaget. Fullblodshästen t. ex. synes icke vara begärlig för kavalleriet, och för landets behof sökes den säkerligen icke heller. Stora arbetshästracer, hvarmed äfven försök blifvit gjorda, hafva åtminstone hittills icke vunnit någon betydlig spridning. Så kallade Fiyingeracen, som nära nog utdömdes för andra racer, torde likväl vara den, som under förutsättning af riktig behandling nära nog uppfyller hvad för krigsbruket kan fordras, jemte det att den är fullt användbar äfven för landtbruket. Det skulle derföre synas ändamålsenligt om, vid förestående reorganisation af Flyinge stuteri, afseende gjordes på det ännu möjliga bibehållandet af ställets racer, hvarigenom torde vinnas det ändamäl, hvilket kronans stuterier böra hafva och behofvet påkallar, eller att uppehålla en race,l som, åtminstone enligt hvad man hittills erfarit, synes äga de egenskaper hvilka fordras så väl för krigssom landtbruket. En annan auktoritet, professor Witt från Köpenhamn, yttrade hufvudsakligen följande: Det är efter mitt förmenande icke riktigt att draga en skarp gräns emellan krigshästen och den som skall användas i det dagliga lifvets tjenst; ty de fordringar man har på de olika slagen af krigshästar, äro enligt regeln äfven tillämpliga på dem, hvilka begagnas till åtskilliga förrättningar, som höra till fredliga värf. Det gifves många hästar, hvilka, så väl i Sverige som Danmark, med fördel användas både till ridning och körning, och de äro på deras rätta plats, derföre att man il dessa länder icke vanligen gör olika fordringar på hästar i en viss riktning och hellert: icke gemenligen här råd att hälla särskilda hästar för hvarje särskildt bruk., Med häasyn härtill antager jag att svenska regeringen icke behöfver fästa särskildt afseende på sättet att producera krigshästar, och tror, att de anstalter, hvilka tagas till hästafvelns förbättring, kunna afbjelpa hvilket be-j hof som helst. — — — Med få ord: Der goda hästar finnas till begagnande vid åtskilliga borgerliga sysslor, der blifver ingen brist på krigshästar, och tvertom.n I denna åsigt instämde äfven grefve Beckfris. Af sex djur (3 hingstar och 3 ston) hvilka! vid mötet prisbelöntes såsom landtbrukshä-l star, och hvilka utan undantag äfven kunnatl antagas till remonter vid kavalleriet, ägdes! fem af bönder, och voro alla fallna dels ef-l ter kronans beskäölare, dels efter en engelsk hingst. Efter detta inhemtande af skälen för och emot den uppkastade frågan, om landtbrukshästar (väl förståendes sådana som vi 1 Sve-j, rige måste hafva dem, och kunna hafva dem) l; äfven kunna användas till krigsbruk, och så1. SR Da a RE KRT