stången med österrikaren. Hr Bismark sökte hämnas och lyckades en dag på ett eget sätt. Hr von Thun plägade i utskotten taga sig för att röka cigarr, och tycktes anse denna vederqvickelse säsom ett privilegium för sig. En dag kom nu hr von Bismark in med cigarr i munnen och bjöd äfven cigarrer till sändebuden från desmästater som stå på Preussens sida. Hans anhängsre hafva gjort mycket väsen af denna modiga handling, men smätidningarpa hafva endast funnit anledning att gyckla dermed. Man har yttrat att Preussens sändebud ändtligen lyckats lösa de brinnande frågorna. Under debatten i andra kammaren hade hr v. Vincke gjort allusion på denna cigarrhistoria, hvilket högligen förargade hr v. Bismark. Följden blef endåel, hvarvid ingendera af de stridande sårades, samt derefter förlikning. ———