Aftonbladet – 7 april 1852, sida 3

UTRIKES KORRESPONDENS. (Från Aftonbladets korrespondent.) Berlin den 26 Mars 1852. I mitt sednaste bref af den 9 Mars redogjorde jag för den vigtiga debatten den 5:te i samma månad, i första kammaren angående pärskapet. Ingen ting är att tillägga om denna sak, utom ett litografieradt bref från prinsen af Preussen, hvilket cirkulerar bland de deputerade. Detta bref, som fyller inemot nio petitsidor i qvartformat, förordar ifrigt ett royalistiskt pärskap och sådant som är rensadt ifrån alla de valelementer, hvilka första kammaren antagit i följd af koalitionen mellan högra centern och venstern. Prinsen utvecklar den äsigt att rörelseprincipen bör vara representerad i andra kammaren och stabilitet :principen i den första. Afsigten med pärskapet, sädant som brefvets författare vill hafva det, skulle företrädesvis vara att bilda en aristokrati, som intresserade sig för upprätthällandet af våra institutioner. Ni kan lätt förstå att denna nya intervention af en hög personlighet i vära parlamentariska debatter icke undgått att ästadkomma starkt intryck på vära s. k. liberala. Venstra sidan i andra kammaren står på vippen att söndra sig i denna fråga. Emellertid finnas utmärkta oppositionstalare, säsom hrr von Vincke, Simson, grefve Dhyrn, Duncker, Beseler m. fl., hvilka beslutat uppträda mot pärskapet. För öfrigt blifver ingen diskussion härom förr än efter påsk. Sedan den 9 Mars hafva den andra kammarens sessioner icke varit af nägot särdeles intresse. Den har företrädesvis sysselsatt sig med den ordonnans om domstolsväsendets organisation och om juryn; hvilken regeringen provisoriskt oktroyerat i Januari 1849 och som kammaren blifvit anmodad att revidera och ratificera. Högra sidan har ännu icke vågat direkt anfalla juryinstitutionen. En försätlig motion af deputeraden Keller (f. d. professor i Turin och radikal republikan, men för närvarande ultrakonservativ medlem af universitetet i Berlin och af andra kammaren) hvilken gär ut på antagande af det stränga engelska jurysystemet, ehuru utan de garantier som i England göra systemet aktadt, har blifvit undanröjd. Högra sidan har endast lyckats genomdrifva nägra illiberala bestämmelser, t. ex. att utnämningen af domstolarnes ordförande blifvit öfverlemnad till justitieministern, och att appellationsrätten, på anmodan af regeringen ochi vigtiga (icke närmare bestämda) fall, alltid kan öfverflytta domsrätten i ett mäl till annan jurydomstol. Andra paragrafer, dikterade i samma anda, hafva visserligen också gätt igenom; men i allmänhet har juryinrättningen -— i det inskränkta omfång som finnes hos oss — gätt oantastad ur striden. Ni vet att tryckfrihetslagen af den 12 Maj 1851 redan beröfvat jury domsrätt i afseende på tryckfrihetsförbrytelser, hvilka icke få umgällas med ätminstone tre ärs fängelsestraft; d. v. s. att största delen af tryckfrihetsförbrytelser afdömas af vanliga domstolar, hvilkas ledamöter stå under disciplinarlagen. Å andra sidan har första kammaren redan den 11 Febr., enligt hvad rednn för länge sedan blifvit berättadt, antagit en revisionistisk motion, som vill fråntaga juryn brott i allmänhet och tryckfrihetsförbrytelser, såvida icke lagen anforlunda bestämmer; sälunda skulle äfven politiska brott och förseelser dragas undan juryn. Sistlidne lördag började andra kammaren diskussionen om krigsbudgeten, hvars ordinarie stat uppgär ill 29,298,374 thaler; den extraordinarie staten har blifvit nedsatt från 1,070,611 till 1,063,940. Nägra motioner frän venstra sidan, äsyftande att införa större besparing inom denna förvaltningsgren, hafva blifvit tillbakatagna eller förkastade. Hr von BismarkSchönhausen, Preussens sändebud vid Tyska förbundsdagen och ledamot af det ultra-feodalistiska partiet, höll ett tio minuters tal, hvarunder han bland annat prisade den preussiska officerskären, som till största delen bestod af adel; han yttrade äfven att vi, oaktadt makternas fredliga försäkringar, kunna hafva krig inom sex månader, dä venstra sidan kunde få tillfälle att utveckla sina militäriska talanger. Denna föga diplomatiska profetia förklarades likväl sedermera så att han endast velat säga, att man inom sex mänader kunde hafva krig eller fred. Slutligen, talande om de stora städerna, pästod br Bismark att de icke representerade Preussen; om de än en gäng vågade söra revolution, skulle det verkliga landet resa sig och göra sin pligt, om det ock skulle blifva nödvändigt att alldeles utrota dem från jorden. Derpå räkade hr Bismark i en häftig ordvexlipg med flera ledamöter af venstra sidan. Jag begagnar tillfället för att-berätta en episod, som kan tjena till att karakterisera mannen och hans ställning i Frankfurt. Hr von Thun, Österrikes sändebud vid förbundsdagen, tyckes hafva behandlat Preussen nog högdraget. I de diplomatiska frägorna var det svärt för hr son Bismark, hvilken saknar all erfarenhet, att hälla