Aftonbladet – 3 april 1852, sida 2

vilka dess poltrådar förenats; ännu är likvälj utredt huruvida elektricitetskällan härvid tillör vextorganerna sjelfva, eller deras kontakt I ned elektroskopet. — En undersökning afj tor praktisk vigt för elektrotelegrafien hur antällts af Matteucci, till utrönande af jordla: rens elektriska ledningsförmåga. Han har i unnit deras ledningsmotstånd oberoende af: tationernas aflägsenhet från hvarandra, ochl! tt det motstånd, som vid deras användandel: öjer sig, egentligen uppkommer när elektriiteten öfvergår emellan dem och de i jorden edsänkta metalliska ledarne. För kemiens utveckling redovisade hr Svanerg. En nyligen anställd granskning af fosorns atomvigt, den man för någon tid sedan rott sig finna betydligt afvika från hvad Berelius uppgifvit, har åter ledt till i det mnärnaste samma resultat som hans, och den inga skiljaktigheten bar endast tjenat till beräftelse på en af hans theoretiska slutsatser m bestämda förhållanden mellan analoga .mnens atomvigter. Fosforns atomvigt har lämligen visat sig utgöra jemmnt 104 gånger rätets. En motsvarande bekräftelse har funits på den af Lagerhjelm bestämda atomigten för vismut. Det inre sammanhang, som 3erzelius anade mellan kemiens bestämda provortioner, har äfven genom andra nyare rön, lem hr Svanberg nämnde, begynt mer och ner uppdagas. — Hr Bahr hade ntredt kalkordens atomvigt närmare än hvad hittills kett. Sedan Fritsche sökt fästa kemisternas ippmärksamhet på den tillgång han träffat 108 vissa siberiska malmer, på Vanadin — eh ff Sefströom i Tabergs jernmalm upptäckt ny netall — hade hr Baär företagit en granskning af sistnämnda malm, och funnit den aålla ända till 2 procent Vanadin, hvilket är ner än det siberiska mineralet erbjuder. — ön för helsovården möjligen vigtig upptäckt ir den af iod i atmosferen. Inblandningen ir väl ganska ringa, men den kan vara verksam nog genom sin ständiga närvaro vid inandningen. — Bland de engelska expositionsartiklarne i kristallpalatset förlidet är funnos en mängd ether-arter använda såsom beståndsdelar af parfymerier, och i sådan egenskap utomordentligt angenäma. Sällsamt nog härrörde en af de mest utsökta vällukterna från en tillsats af den allmännast bekanta men vidrigaste bland alla ether-arter nämligen finkelolja. I berättelsen om Geologien fraraställd af hr Mosander sysselsatte sig talaren egentligen med betraktelser öfver den ännu alltjemni fortsatta lärda diskussionen emellan mr Lyells skola i Geologien och några andra, i och utom England; han framhöll dervid den vigt, som fästats vid Lyells åsigter med hänseende till menniskans forntida och framtida ställning såsom jordinvånare. Vi erinra oss härvid att denna tvist omfattats med mycken ifver i England ur dogmatisk synpunkt — en synpunkt som äfven hr Mosander, ehuru helt lätt och blott i förbigående antydde — och att mr Lyell har särdeles skickligt begagnat denna ifver hos sina landsmän, för att bland dem stegra interesset för geologien i allmänhet, och särskildt för hans egen åsigt. Vissa franska geologers organiska utvecklingsteori, om vi ej irra oss alltförmycket, förordad aldraförst af Geoffroy S:t Hilaire den äldre, och enligt hvilken de olika urtidernas organiska väsenden anses som blotta utvecklingar af en mer och mer sig fullkomnande organisk typ, gemensam för alla, har förkastats af Lyells skola, bland annat derföre att den stöter på panteism, emedan utvecklingsteorien tillägger naturen en skapareförmåga, som utan inkonseqvens kan tänkas obegränsad. Men di Lyell, på engelskt vis strängt fasthållande sig vid blott det faktiska, anser ingenting hafva utvecklats, utan allt hafva varit förr som nu; då han förkastar all tanka på förändringar af jordklotets hela yta, såsom faktiskt obevittnade och anser de så kallade informationerna för blott lokala förändringar, i allmänhet skedda under loppet af en omätlig tid, och hvarvid somliga växtoch djurslägter småningom utdött, medan de öfverlefvande lika långsamt ombytt vistelseort, så förflyttar han geologien blott från panteismens område till ateismens. Det fordras verkligen engelsk cant och engelsk fördom emot allt hvåd teori heter och franska teorier i gynnerhet, för att emellan två dylika hypoteser välja den sistnämnda, i jemnförelse hvarmed de åsigter som hystes af en forntida geölog, Ovidius, så hedning som han var, befinnas ofantligt mera religiösa. (Se hans Metamorfoser v. 1—88). En hel annan teori omfattades af den organiska geologiens fader Cuvier och af Berzelius sar mänga deras landsmän, och äfven af flera engelsmän, understödd för öfrigt genom matemastiska bevis af sådana män som La Place och Poisson, och med fysiska af sådana som Arago, Biot, Peclet, Pouillet. Denna teori — om man nödvändigt vill sammanföra geologi och teologi — innebär det utan fråga mest afgörande bevis som kan anskaffas för tillvarelsen at en skapareförmåga, så snart man i den materiella verlden söker ett sådant. Ty denna teori förutsätter att jordklotet en gång varit smält, liknat en ofantlig lavadroppe, omöjlig att bebo för någon af de der nu lefvande varelser, hvilka följaktligen måste ovilkorligt hafva blifvit skapade sedan klotets yta hunnit svalna tillräckligt för ett sådant ändamål. I Zoologien har, enligt den af hr Boheman föredragna berättelsen, den märkliga upptäckten skett att vissa underjordiska bergshålor — t. ex. Mammutsgrottan i Kentucky och Mag. dalenagrottan i södra Tyskland — träffats djur. som i vissa egenheter öfverensstämma med den ryktbara salamanderarten Proteus anguinus, utan att likväl tillhöra samma djurslägte BIEN NET ATERN T EKARNAS NDS TIIET MMTDSE VE REEVES Iden mest tillgifne af deras saks anhängare Ibörjar tveka.n