Aftonbladet – 1 april 1852, sida 3

ALTIUTNUTAdUTLNe Den förra af dessa uppsatser rörer värt land långt närmare och är af ett vida mera direkt intresse för svenska läsare än man efter titeln skulle kunna sluta. Efter att hafva kastat en blick på de sociala och politiska rörelser, som sedan sjuttio år genomgätt de flesta af Europas stater, och framställt den gemensamma grundtanken i dem vara en protest mot de principer i statsform, styrelse och förvaltning, som mera öfverensstämma med medeltidens än nuvarande förhållanden och att göra individen berättigad, icke endast såsom medlem af en viss klass i samhället, utan såsom person — vänder sig förf. särskildt till de lemningar af medeltidens privilegii-väsende, som innu göra sig gällande i beskattningen, inom hvilket område den nyare tiden, till följe af en bättre kännedom af de lagar, efter hvilka förmögenheten uppkommer och fördelar sig och en allmännare fordran på lika deltagande i bördorna, mera kanske än inom något annat aflägsnat sig från de under medeltiden hyllade äsigterna. Bland de stater, som stannat längst efter tidens hela utveckling i detta hänseende, är Sverige, hvars barbariska skatteväsende alltför tydligt visar sig härstamma och qvarstå från medeltiden. — Förf. visar, huru tydligt dessa medeltidsanor uppenbara sig i den nästan otroliga mångfalden af räntetitlar som uppkommit i en tid, då penningrörelsen var obetydlig och då kommunikationer samt tillfällen till afsättning saknades, och då kronan var nödsakad att, om den ville hafva skatt, mottaga hvad hvarje ort, kanske hvarje hemman hade lättast att utgöra af natura-prestationer. Om jordeboksräntans 295 titlar och mantalsräntans 155 olika beräkningar yttrar författaren: En sädan oerhörd mängfald af skattepersedlar — hvaribland äfven finnas sädana som löjor, mörtar, gråpapper, o. d. -— vore snarast egnad ät löje, om man ej tillika besinnade den inveckling i debitering och uppbörd ett sädant förhällande förorsakar, samt att bland denna mängfald tillika finnes ett ganska betydligt belopp af prestationer, hvilkas lämplighet säsom skatteperseglar längesedan och med skäl blifvit förkastad. Dit höra skogseffekter och framför allt dagsverken. Skogseffekter stiga oupphörligt i värde med landets odling, och dagsverken stiga äfven, allt som arbetet ökas i produktivitet. Men de sednare äro äfven i ännu eit afseende förkastliga, ty deras utgörande in natura blir af allt större olägenhet för den skattskyldige, ju mera denne lär sig att rätt sköta sin jord och önskar använda all sin tid på dess förbättring. Bibehälles utgörande af dagsverken in natura, kommer denna räntetitel således med samhällets utveckling att tillskynda den skattskyldige en dubbel förlust, utan -attmedföra en motsvarande vinst för staten. Kronan lärer väl numera ej in natura utfordra mänga af sina behällna dagsverken, och efter den beslutna regleringen af de indelta räntorna kommer jemväl deras utgörande till indelningstagare att försvinna; den ena olägenheten af denna räntetitel är sälunda häfd, men den andra stär ännu qvar. Vill man öfvertyga sig huru stor denna olägenhet är, sä mä man jemföra dagsverkenas värdei 17:de ärhundradet med det nu gällande och, då dagsverkenas an tal uppgär till nära 900,000, skall man finna, att svenska jordbrukets bördor genom denna räntetitels stigande värde undergätt en ganska betydlig tillökning. Detta ofördelaktiga förhäöllande skulle dock i någon män kunna lindras, om det stadgades, att räntedagsverken ej fingo i markegängstaxorna upptagas till samma belopp som det fria arbetet, emedan ett tvunget arbete, genom arbetarens ovilja för dess förrättande, svärligen kan skattas lika högt som det frivilliga. Skillnaden mellan det tvuvpgna och det fria arbetet är sä stor, att man t. ex. i Sachsen ansett det förra ej kunna värderas till mera än två tredjedelar, i Österrike blott till en tredjedel af det sednare. Sä länge emellertid räntetagarnes uppsägningsrätt qvarstod, var det dock nödvändigt att upptaga räntedagsverken till det gällande priset, emedan ett annat värderingssätt endast skulle medfört deras uppsägning, sävidt denna rättighet tillkom räntetagaren. Nu deremot, sedan uppsägningsrätten försvunnit, synes det ej vara obilligt att bereda räntegifvarne nägon lindring i afseende på denna till sin natur sä tryckande räntetitel, och i stället gifva räntetagarne ersättning på annat häll, säsom nu skett med forsellönen. Ett sädant afseende på dagsverkenas vexlande värde under olika tider vore ej annat än det,som redan fiones stadgadt för skillnaden mellan olika orter, dä priserna på dagsverken i städerna aldrig upptagas i de priskuranter, som ligga till grund för markegängen, emedan arbetslönen vanligen är högre i städerna än pä landet... Så länge emellertid dagsverken qvarstäå säsom en sä betydlig del af grundrantan, kommer denna alltid att bibehälla en sträng pregel af den tid; då jordbruket ej tog allt landtmannens arbete i anspräk, och han dessutom befann sig i personligt beroende af den, till hvilken han utgjorde sin ränta. Deremot kommer troligen mängfalden af räntetitlarne snart att försvinna, och sälunda ett medeltidsdrag från värt skafteväsende att utpglänas. Det bör nemligen med tacksamhet nämnas, det regeringen föreslagit och ständerna antagit en reform härutinnan, som, om den ock ej mediört någon väsendtlig förändring af berkattniggsns grunder, likväl genom småpersedlarnes förvandling till ständig penningeränta, uppsägningsrättens och forsellönens borttagande, mildrat värt skattesystem i nägra dess mest framstående besynnerligheter och härdbeter samt möjligen banat vägen för ännu större förbättringar, dä just genom de nu ästadkomna förändringarne hinder blif vit borttagna, som förut mera än en gäng väsendtliga legat i vägen för deras genomförande.n Från skildringen af det barbariska i vår skattesystem öfvergår författaren till beskatt ningens ojemna fördelning, till den skilnac I mellan privilegierad och oprivilegierad jord som utgör det största hindret för Sverige: framåtskridande och det svenska jordbruket: förkofran och utveckling, i det beskattninger drabbar den oprivilegierade jorden med er tyngd, som vanligen lemnar dess egare all lingen ren behållning öfver, hvadan två tre Idjedelar af Sveriges jord betagas allt väsendt ligt framåtskridande. Bland de åtgärder Isom skulle kunna ifrågakomma för att sök lafbjelpa detta missförhällande, anser författa -Iren den att öka bevillningen, för att på den Isamma öfverflytta en del af grundskatten Imöta stora betänkligheter, emedan orättvisa Idå i viss mån kunde! sägas blifva omvänd lEn nedsättning i:grutdskatten skulle deremot Jutan något: ytterligare betungande, kunna till Ivägabringas derigenom, att man, om omstän Idigheterna medgäfve en nedsättning af stats utgifterna, läte denna nedsättning falla endas Ipå grundräntan. Nödgades man blott attick Jöka utgifterna, så skulle allmänna bevillninge och tullen, som ha en naturlig tendens at stiga, snart lemna ett öfverskott på de be lräknade inkomsterna, som på samma söt kunde användas till nedsättning af grundrän lan Att nå sådant sätt och nian att statsbi