Aftonbladet – 1 april 1852, sida 3

mannafriheten, ehuru de aldrig kunnat 3 grund utplåna den sjelfständighetsanda, som den gamla författningen hade gifvit bondeståndet. Med boitdrifvande af de fremmande herrarne kunde icke alla missbruk bortdrifvas; flera hade fått tillräcklig tid att slå rot och hafva sedermera under tidernas lopp så införlifvat sig med det bestående, att ett fredligt upphäfvande synes hardt nära omöjligt. Förf. visar uti det följande af sin uppsats. l att de missbruk i Tyskland uti denna väg,! efter hvilka våra voro en svagare och modererad afbild, voro så stora, att man på den sednaste tiden helt tvärt nödgats bryta med sin medeltid der, för att undgå vådliga hvälfningar, och att sedan, efter många och långa betänkligheter beslutet en gång blifvit fattadt, man gripit sig med allvar an och genomfört det så fullständigt som möjligt. Nästan öfverallt i Tyskland hafva nya och rättvisare grundsatser blifvit införda och den privilegierade jorden underkastats den allmänna grundskatten, Intressaht är författarens utförliga framställning af de genomgripande mått och steg, som i olika tyska stater blifvit tagna för attlätta de omåttliga bördor, som hvilade på den s. k. rustikaljorden och feodalbördornas efterhand skeende aflösning; en framställning som äfven med afseende på våra förhållanden är lärorik, då många jemförelsepunkter erbjuda sig. Den hufvudsakligaste olikheten mellan Tysklands och Sverges förhållanden ligger deri, att rustikaljorden i Tyskland var så tungt belastad till direkt fördel för de privilegierade stånden; här har den privilegierade jordens skattefrihet endast indirekt bidragit till denl oprivilegierade jordens omåttliga betungande. Nu kan fråga uppstå, hvilketdera förhållandet! lägger minsta hinder i vägen för ett:billigare fördelande at bördorna. Der, såsom förhållandet var i Tyskland, de skattskyldige äro så omåttligt betungade endast till fördel för enskilda, är det naturligt att de skola bära sin börda med större missnöje och häfrigare yrka förändring, men att tillika större betänkligheter resa sig mot rubbning i förhållanden, som erhållit hela eganderättens helgd. ÅA andra sidan medför, under sådana förhållanden som i Sverge, en minskning i den oprivilegierade jordens bördor icke ett så direkt ingrepp i eganderätten och borde sålunda möta mindre svårigheter; men den betungade jordens innehafvare bära dock med mindre klagan sin skatt, då den ingår till staten, än då den betalas till en enskild. Men om man till följe af denna sednaste omständighet ännu icke varit allvarligt betänkt på att till följe af rättvisans och den ekonomiska klokhetens bud företaga några genomgripande reformer i detta hänseende uti vårt land, så skall utan tvifvel snart den tryckta belägenhet, i hvilken den svenska kronooch skattebonden befinner sig, framstå i så klar dager, att man inser nödvändigheten af en förbättring deri, äfven med någon uppoffring från andra samhällsklasser. Författaren afslutar sin i många afseenden upplysande afhandling med följande bebjertansvärda ord: Det skulle ej vara svärt att med en öfverflödande rikedom af bevis styrka, det grundskatten borttager hela den rena inkomsten, och att, om förhällandet någon gång vore annorlunda, detta endast fär tillskrifvas en annan orättvisa — olikheten i hemmanens skattläggning. Under dessa omständigheter är det klart, att nägon större besparing ej skall kunna göras, att dermed företaga förbättringar i jordbruket. De förtjenster bonden kan göra, genom ytterlig sparsamhet, genom skogsförsäljning och skjutser, äro alltför små att trygga utsigten för framtiden, och han använder dem heldre på någon rä njutning för ögonblicket. Derigenom hälles ock en stor del af bondeständet i en demoralisation, öfver hvilken endast få lyckligt lottade naturer lyckas höja sig. Deraf blifver rähet och okunnighet en nödvändig följd, hvilkeh, i förening med det inrotade misstroendet till den lygkligare lottade herreklassen, hindrar honom att draga fördel af de medel, som i bypotheksföreningar, privatbaoker m. m. erbjudas honom att göra sitt fasta kapital rörligt. Så länge derföre som den tunga grundskatten inskränker jordbrukaren att lefva så godt som blott för dagen, är enligt vär öfvertygelse ej att tänka på nägon allmännare uppkomst af det svenska jordbruket. — Det gifves måhända ingen delafstatsvetenskaperna, som eger större praktisk vigt än läran om finanserna. Den rör i främsta rummet materiella föremål, men sträcker oöfverskädliga verkningar in i den moraliska verlden. Ett folks storbet kan beredas af en rättvis finanslagstiftning och förhindras med säkerhet af em orättvis. Kloka beskattningslagar bindra omättliga rikedomar att samlas på få händer, befordra kapitalets tillvext genom att trygga arbetarens sparpenning och förekomma fattigdomen, då de lemna den arme hans förtjenst i behäll. De grundlägga alltid materielt välstånd och genom detta moralisk förädling. Vill man höja de fattigare klasserna i intellektuelt och moraliskt afseende, så mäste de blifva i ständ att tilltredsstälia de med civilisationen alltmera vexande materiella bebofven; och denna deras förmåga att bättra sin ställning är i betydlig män beroende af finanslagstiftningen, alltefter som den skonar eller medtager den fattiges tillgängar. Mä man ej tro sig genom beskattningslagar, hvilka hälla hela samhällsklasser i fattigdom, omskapa den moderna staten till ett Arkadien, med få behof och patriarkaliska seder. Menskligheten tager ej ett steg tillbaka på sin bana, och i det civiliserade samhället finnes ej längre den okunnighet, som i det råa tillståndet, under dess eländiga fat:igdom, bevarar några räa, naturliga dygder. Må man ibägkomma, att i den moderna staten fattigdomen är närmare beslägtad med Ibrottet än med dygden! I Den andra uppsatsen i detta häfte är föranledd af Anjous nyligen fulländade Svenska kyrkoreformationens historia och innehåller en öfversigt af den svenska reformationens ursprunghga karakter och den reaktion mot densamma, som under Johan III och Sigismund egde rum. ver RÄTTEGÅNGSoch POLISSAKER. Hos rädstufvurättens 3:dje afdelning förevar änyo äterförvisade mälet emellan förre kommissionshandlanden BR. Snäncbherg ä ena, och skrädderiarbetaren