Aftonbladet – 29 mars 1852, sida 3

VR LUNULOTURSHRASIAT. Art. II. De olika meningar som i Frankrike gjor sig gällande rörande åtgärderna för hästafvelns befrämjande, och hvilka vi anförde i vår förra artikel (Aftonbladet N:o 66) sakna icke motsvarighet i Sverige, ehuru förhållanderna här äro annorlunda i mycket. I Frankrike äro -hästarne i allmänhet tunga, och derföre mindre lämpliga till alla behof, der hastig: rörelse tages i anspråk. Styrelsens plan har varit att genom förädling med oriehtaliskt blod gifva större lätthet och snabbhet. Allmänheten har hittills icke understödt dessa bemödanden, och beskyllt styrelsen att vilja förvandla landtbrukshästarne i kapplöpare — en beskyllning som varit svår, om den varit sann: I Sverige, der vägarna äro goda, afstånder stora, betena ofta svaga och skjutsningsbesväret hvilande på landtbruket, har den inhemska racen bildat sig derefter; -Den är bör: dig, snabb, lättfödd och — relatift till sin storlek — äfven stark; men den är liten, och derföre svag, samt ofta nog af felaktig byggnad. — Styrelsen har genom förädling med orientaliskt blod sökt att öka storleken ock förbättra kroppsbyggnaden, utan att minska hvarken snabbheten eller kraften. Äfven hos os8 har allmänheten icke understödt desså bemödanden och gjort dem likartade beskyll: ningar med dem, hvilka vi hört från Frankrike. Landtbrukarne hafva valt den norska hästen till förädlare, utan att besinna att vär lätta inhemska. race derigenom skulle göras tung och till en viss grad förlora sin snabbhet. — Vid Örebro landtbruksmöte afkunnades både genom landtbrukarnes beslut och genom den totala brist på goda landtbruks: hästar, som ådagalades, dödsdomen öfver det af dem dittills. följde förädlingssystemet. — Icke en röst höjde sig till dess försvar. Utati ull högtidlighet fördes den döde till grafven; och beslutet att införskrifva Percheronhästar atgjorde de trenne mullskoflarne, som invigde den döde åt den eviga hvilan. Månne vi skola tadlas för det vi, efter en sådan tilldragelse, våga omtala dödsfallet? Att vår landtbrukshästafvel måste förbättras, nekar ingen; att statens inrättningar för detta ändamål icke äro lämpliga har nu en gång — med rätta eller orätta Pl hivit en allmän opinion. Hvad skulle man nu företaga sig? Då framträdde hr Leyons skrift: Utkast till rästafvelssystem för Sveriges, och antogs med icklamation. — Vi veta det nu: Det är de ranska Percherons, som skola upphjelpa vår rästafvel för landtbruket. Medan vi vänta på deras ankomst, kan det cke skada att litet närmare granska beskaffenheten af den i fråga varande racen; helst i: förmoda att icke någon blind tro hos Sveiges landtbrukare är nödvändig för verksameten af det föreskrifna medlet. Vi skola lervid icke .hemta våra underrättelser från dessa hästars motståndare, utan från en af deras varmaste vänner, som sjelf äger ett stuteri af-denna race och är med dem högeligen belåten; med ett ord, från en uppsats at pr F. Villeroy, införd i Maison rustique du XIX:me sigele, för Augusti 1850, under rubrik af Histoire du Cheval. : f Det är,— säger hr Villeroy — departementerna Loire-et-Cher samt Eure-et-Loire, som gifva oss:de bästar (Percherons) hvilka skattas högst såsom dragare, Dessa Hästar nafva ej allenast förträffliga egenskaper, utam de hafva äfvem råkat blifva på modet. Och modet; som i Frankrike är 8å mäktigt, har nu några år gifvit dem en måhända :öfverdrifven reputation: Hvad som jag anser för af;jordt, är att det finnes icke i verldemnågra västar, jemförliga såsom dragare, landtbruksoch posthästar, med dem som Fratikrike äger. Je bästa äro vanligen grå till färgen .ochrhästnandlarne underlåta ej heller att för Percheons utgifva alla Bretons som hafva denna ärg. Percheron-racen är icke konstant. Man be? sär ivallmänhet det felet att för mycket syfta. t tyngd och kroppsstorlek, emedan de-stora jästarne betalas högst). Den verkliga Perheron-hästen är ej. någon hästvatt sätta för tora lass. Han är en lätt hästs Hufvudet ör int bygdt; entolären hög, utan att vara alltör stark; korset, ehuru någöt korrt och stuvande, är icke illa formadt, och hans ensemble såminner om spanska hästen, Det synes af lera tecken, att-det är orientaliskt blod i dentia lästrace., : ; Med dessa yttre former förenar Percheronjästen åtskilliga andra goda egenskaper, som nan sällan finner förenade. Han är mild til ynnet, läraktig och villig, har stor muskeltyrka, mycken fondoch så hastig gång som. man kan. vänta af en draghäst. Man kan örebrå dessa hästar alltför höga rörelser, som atiguera dem utan att föra dem framåt; men m bogarne vore bättre stöllda öch mera röriga, underarmen längre, rörelserna-mera långträckta och Percheron-hästen således bättre rafvare -vore han väl då -dennasförträffiga Iraghäst som han, med sina fel; nu är? Så långt hr Villeroy. Författaren till denna ippsatts, som icke allenast sett dessa hästar ör diligenser och postvagnar och ofta åkt efer dem, utan äfven förliden sommar besökt le-departementer-der de uppfödaF,-måste för in del helt och bållet instämma: i ofvans vämnde yttrande, och förklara, att Han anser Percheron-hästen vara en förträfflig race -såom ploghästar och dragare; men att dei snabbhet och rörlighet lemna mycket öfrigt tt önska och i detta fall ingalunda kunna mäta sig med de bättre af våra inhemska hätar; att hr Villeroys anmärkning om de höga örelserna samt hvad som dermed har samnanhang är fullkomligen grundad, och att Percherons . derföre ej äro goda kavallerivästar — hvilket ej heller någon har påstått, och hvilket vi här blott vilja teckna oss till vinnes. ä ; ; Efter att sålunda hafva tagit de utländska örhållanderna i betraktande, äfvensom den — — ÅA TT: La Boa 2 FRIA LR ATA ÄRR RAR ÄRR