Aftonbladet – 29 mars 1852, sida 2

orium. Sedan han i syrgas förbrännt kol till kolsyegas och lätit den upptagas af vatten, visade han wuru den, vid en tillsats af klart kalkvatten, förenade ig med dettas kalk till kolsyrad kalk, eller krita, om grumlade den förut klara vätskan och fälldes. Jr krita utjagade han sedan kolsyra medelst svafvelyra, och lät den frigjorda-kolsyregasen strömma ned ill bottnen af ett djupt cylindriskt glas, i hvilket tre vätända ljus af olika längd blifvit ställda; — afsigen var att visa kolsyregasens tyngd i jemnförelse ned atmosferluften, och dess oförmäga att underhålla förbränning. I mån af den tunga gasens hopande sring ljusen i glaset och atmosferluftens. uppflytande lerur, näddes det lägsta ljusets låga af gasen och släckte den; snart slocknade äfven det andra ljuset, ch slutligen det tredje. Hr Bahr upptog då ljusen, pätände dem åter, och satte dem i ett annat djupt glas; mön tog nu glaset med: kolsyregasen och hällde denna ur detsamma i det andra glaset, omelelbart öfver de tre ljusen; de slocknade dervid alla på en gång, . hastigare än om han hale hällt vatten öfver dem. Denna eldsläckning medelst ett alldeles osynligt ämne, är särdeles öfverraskande; framförallt när den lyckas så väl som för hr Bahr. Man hade tillfälle att så andra prof på samma experimentala säkerhet, i hr Bahrs föreläsingår af sättet att upptäcka fosforsyrehalt i vatten, senom tillsats af ett barytsalt, samt en halt af jern, koppar, kobolt och uran i andra färglösa vätskor, genom tillsats af en natronlösning. Användningen af dehärvid nödiga salterna gaf hr Bahr tillfälle att förklara uttrycket salt, i kemisk mening; och denna förklaring ledde till en dylik om uttrycken syra, sbassoch oxid, upplyst med reaktionsförsök, samt slutligen till förtydligandet af hvad som menas med påtomer,, atomvigter, och bestämda proportioner. — sjelfva grundbegreppen i kemien. För att åskädliggöra äfven detta genom exempel, hade hr Bahr valt en af naturens enklaste föreningar, nemligen syrets och vätets till vatten; han sönderdelade -vatten i dessa beståndsdelar med tillbjelpaf. en elektrisk stapel, och visade huru de begge gasernas volymer förhöllo sig som 1 till 2, eller att vattnet bestär af 1 volym syrgas och 2 volymer vätgas. Sedan han härefter erinrat om uppgiften under förra seancen angäende syrgasens och vätgasens olika tyngd, upplyste han att man antagit syret, säsom det på jorden allmännaste grundämnet, till normalvigt för alla andra, och betecknat denna vigt med 1 (eller 100, eller 1000 8c.) samt anmärkt de öfriga enkla ämnenas proportionella vigter; och sälunda lyckats utreda det ätomförhållande,; hvari grundämnena förenas till de mängfaldigt sammansatta kroppar, sori utgöra den vägbara delen af naturen. — Genom den utgängspunkt, hvarifrån hr Bahr härledde dessa abstraktioner, och hans enkla och rediga sätt att framställa dem, blef denna helt och hället teoretiska del af hans föredrag på samma gäng sä lättfattligt och intressant, att det icke skulle förundra oss om mer än en af dem bland hans ähörare och ähörarinnor, som förut aldrig tänkt på kemi, eller på. naturens inre förhällanden i allmänhet, hade fattat häg att härom söka allmännare kännedom. På estraden framför katedern såg man i glaskupor prydligt ordnade ett antal mineralier af särdeles utsökt och dyrbart slag; t. ex. gedigen koppar frän Nordamerika, stufter med gediget guld och silfver, ofantliga kristaller af gips, ametyst, malakit, m. m. — Hr Bahr gjorde ett .uppehäll, för att lemna de närvarande tillfalle att. granska dem, och antydde att han framdeles-. kommer -att-nämna dem särskildt, i sammanhangmed -föredragens geologiska afdelning. Hr I Auberts: konsert ä kongl. teatern sistl. lördagsafton gafs för nära fullt hus. Den bevistades jemväl af D. M. Konungen, Drottningen, Enkedrottningen samt D. K. H. Prinsarne Gustaf och Oscar och Prinsessan Eugenie, Här funnos mänga vackra saker att höra. och hr dAubert förtjenar utan tvifvel en särskild kompliment för sitt smakfullt valda programm:-: Konsertgifvaren spelade sjelf trenne numror, neml-etstor och karakteristisk konsert af Beethowen, samt på altviolin ett-andante af:Kalliwoda, som utmärkte sig genom en pöetisk färg samt la Romanesca; en skön meModi frän 1600-talet, tillförene här gifven af Kellerman på violoncell, hvilket instrument torde för la Romånesca vara det rätta: Hr dfAubert utförde alla dessa numrof med sin kända flärdfria och gedigna talang. Fru dAubert spelade med mycken färdighet ep Rondo för Pianoforte af Pixis. kallad: Les trois Clochettes, i hvilken klocktonerna päminde om Papagenos: Klingen! klockor, klingen! meningalunda melodiens Mille Julie Berwald var: denna afton vid om möjligt klarare röst än vanligt: hon sjöng Donna Annas sköna Aria i fjerde akten af Dön Juan, för hvilket val man stannar i förbindelse hös mille B. Af mlle Normani Hörde man en briljant aria är RosIsinis-Semiramis ; hennes föredrag var äfven briljant och hennes drill ganska ren, om hon ock icke utan någon svärighet tycktes bryta sig väg genom de svärare passagerna. Sjelfva det starka muskelspelet i mille N:s anletsdrag vid dessa ställen förräder en viss ansträngning... Mlle Michal föredrog ånyo Agathas stora aria ur andra akten af Friskytten, och vi skulle vilja säga att hon häri denna afton öfverträffade sig sjelf. Samtliga sångerskorna inropades efter deras arier och mille Michal till och med tvenne gänger. Den herrliga sextett, hvarmed Cherubini slutat första akten af sin Vattendragare, sjöngs öfverhufvud taget ganska berömligt af mllna Berwald: och: Fundin samt hrr Strandberg, Walin, Lundberg och Uddman, och med den slutade äfven förstarafdelningen. Hela andra afdelningen upptogs af Beethowenshberömda Sinfonia Eroica. Om det i allmänhet icke är så lätt att gissa hvad kompositörerhe vilja skildra i sina sinfonier, hvilka väl egentligen äro att betrakta endast som fantasiutgjutelser i stor skala, sä är detta likväl icke fallet med hvarken Pastoralen eller Eroican, kvilka bäda två, genom sina tillnamn anvgifva det ämne, som i dem behandlas. Vi mäste för vär del uppriktigt tillstå att vi aldrig funnit Eroican så sannt mälande i sitt slag som Pastoralen med sin märkvärdiga naturpoesi, och i det tycket stärktes vi äfven denna afton. Sorgemarschen är visserligen stätlig, Scherzon genialiskt yster och I finalet kanske det skönaste i denna komposition, men vi återfinna icke deri den heroism, som alltid stod Gluck till buds dä situationen så fordrade och som hos den store Händel rikligt flödar, säsom, till ex. i den triumfmarsch ur Judås Maccabzeus, som vi hade tillfälle höra på hr Mankells klassiska konsert Ji Clara kyrka förlidet är och i hvilkens väldiga toner man väl kan säga att. Händel framstod mA Sn ser Zeys Kronion lik Med blixten tänd-i obetvungna händer., I Det är med ett ord äterglansenäfdenna obetvingade och obetvipgliga anda, denna intensiva bjeltekraft, som, föga aktande på alla mötande hinder och motvärn, oaflåtligt och orubbligt sträfvar framåt mot sitt ärofulla mäl, det är just äterglansen deraf, hvilken vi i Eroican sakna. En mera förstärkt orkester skulle väl mera imponera, isynnerhet på det yttre sinnet, men om ett element icke-finnesi en komposition kan det dock aldrig ersättasaf-en starkareinstrumentering: Så mänga musikaliska. skönheter sEroican för öfrigt innehåller, skulle vi dock vilja äfven hvad rikdomen på dessa beträffar gifva företrädet ät den på kongl. hoöfkapellets konserter sednast uppförda -A-dur Sinfonien: af samme store mäIstare. Den gafs, både hvad anförande och utförande lvidkommer på ett utmärkt omsorgsfullt sätt. VikomImo nyss att nämna Händel och kunna vid tanken på honom icke återhälla den frågan: huru länge skola hans skapelser vara sä godt som bannlysta från vära musikaliska nöjen? Om Gluck gäller detsamma, amor EETDERENRN ASIENRESAN AGENTS gens tjenare tala vanligtvis ej ur en så hård Iton med fattisa.n