Aftonbladet – 18 mars 1852, sida 2

och styrelsen har gjort eller kunnat göra utomordentligt litet till landets inre förkofran. Kejsaren, Don Pedro II, en ung man af ett behagligt yttre, besitter föga själsspänstighet; och mom kamrarna, ty Brasilien åtnjuter, såsom bekant är, sedan Don Pedro I:s tid 1925 en konstitution -— spela partierna med hvarandra. Religionen är katolsk, men alla uppgifter öfverensstämma deruti att den religiösa likgiltigheten är ytterlig. I kyrkorna ser man visserligen menniskorna fromt knäböja och gällt instämma i sången samt flitigt göra sina korstecken — och negerbefolkningen synes mig härutinnan icke minst intresserad — men huru mycket deraf kan vara menadt, huru många som i alla de oändligt många ceremonierna och upptågen se bara gyckel, är mig obekant. Presterskapet skall vara föga bildadt och föga nitiskt, hvaraf kommer sig den ringa aktningen för dem, och kanske äfven den ringa gudligheten. Embetsmännen lärer sakna nödig kontroll, hvaraf många missbruk uppstå; särdeles klagade våra svenska sjökaptener öfver slarf och bakslyghet i allt hvad som angick tullen och hamnförhålianderna. Administraturen i allmänhet står på klena fötter, och alla offentliga arbeten och företag bedrifvas med en ytterlig långsamhet. Med ett ord: rikets inre förvaltning förråder samma slapphet, som man ser hos flertalet af individerna, och samma invecklade oreda, som jag nyss skildrat i Brasiliens urskogar. För närvarande är Brasilien i krig med Buenos Ayres. För öfrigt synes allt lugnt och stilla. Man har dock spått, att så skall ej länge fortfara. Man har trott att revolutionslustan från Europa skulle bana sig väg äfven till Nya verlden och ruska på det gamla murkna och sätta aytt lif i spelet af de gigantiska, men nu domnade krafter, som här skulle kunna verka til mensklighetens båtnad, Fannolikt är att så