Aftonbladet – 18 mars 1852, sida 2

EE Fattigvårdsfrågan. Då kommitterade af S:t Jakobs och Johannis ordningsnämnd gå att framlägga resultaterne af sina öfverläggningar öfver hr handelsmannen Lejas förslag, angäende tiggeriets utrotande inom församlingen, känna de nogsamt, att dessa icke motsvara de förhoppningar, hvilka nämnden kanske hyst. Att häfva tiggeriet fordrade i sanning en omskapning af menniskobjertat, som aldrig genom nägot yttre verldens medel kan ästadkommas. Att utestänga det från vära gator och dörrar, att betvinga detsamma inom vissa sränser är likväl en annan sak, hvarom hvar och en bör lägga sig vinning och hvartill samhället omsider äfven torde komma, när det arbetat som längst. Kommitterade för sin del hafva icke tvekat att se källan till tiggeriet till större delen vara det religiösa och moraliska lifvets förfall; d. v. s. att kommitterade nogsamt vilja skilja emellan fattigdomen, som städse varit ett mål för en kristlig omvärdnad och leder sitt ursprung ur andra källor, och tiggeriet. Vi utbedja oss, att för nämnden särskildt få framhålla några källor för det sednare, hvilka vitro isynoerhet böra motarbetas. 1:o Fästa vi våra blickar på den bristande religiösa och moraliska halt, hvarpå lifvet i hemmen är grundadt. Redan det slär oss med hemskhet, att hem finnas, hvarest fader och moder, hemfallne åt lasten, utan att våra stadde i verkligt behof och nöd, derest de ville försaka bränvinsflaskan och sitt invanda behof af maklighet, utsända sina barn, att, medelst sina trasor och böner, insamla medel till sitt räa njutningsbegär. Ja, det är icke utan exempel, att dessa barn blifvit ålagda en viss summa, hvarförutan de icke fätt återvända till hemmet. Vi anföra detta, kanske något specielare drag, för att visa redan ett atvidgadt fält för ordningsmannens verksamhet inom sitt distrikt. Smäbarnsskolan och folkskolan är satt såsom en räddningsplanka undan detta usla förhällande. Den tid ätminstone barnen der äro sysselsat:e äro de befriade från att ammas upp i lastens tjenst. Men vi hafva en annan, icke mindre vigtig anmärkning emot hemmen öfver hufvud, och det är bristen i den faderoch moderliga värd om tjenares gudsfruktan, seder och ordentlighet, sorå der borde finnas och ega rum. När tjenaren utgär ur fadershemmet att tjena äger han rätt att hos dem och för dem han offrar sin svett och sina krafter, finna ersättning för livad han lemnat. Han finner husbonden, men icke fadren. Det vore för vidlyftigt att visa, buru, ifrån det minsta till det största, detta band är vordet slappt. Det är oss nog att päpeka, huru, vid minsta svårare förseelse ifrön tjenarens sida, tjenaren skall genast släpas till polisen och der strax brännmärkas. En sannt faderlig aga hade mängen gäng vid första fallet beredt en upprättelse, som nu uteblef, — hade mins-at både brottslingarnes och tiggarnes antal. Det är oss nog att erinra om, huru föga ärlighet som äger rum i orlofssedlar, hvilkas riktande med egenskaper om tjenaren, som denne aldrig egt, icke allenast bedrager andra, utan jinsötver den brottslige i en säkerhet, under hvilken brottslingen danas. Uti nära sammanhang härmed ligger äfven den lösgifna frihet tjenaren har, att söka hvilka och hurudana nöjen som helst. Den flärd och lyx, som utvecklar sig inom olika bildaingsföreningar, är icke förenlig med dessas ändamiäl. Att förekomma och förebygga lyxen tillhörde visserligen dem som leda dessa föreningar, men icke mindre husfader och husmoder. Ett väckt högmod kläder sig till dessa i obetalta kläder, hvilka dessutom föga passa dess ställning, och frässar vid kräsligheter för idel länta penningar. Likaledes tillhörde det den faderliga omvärdnaden att förbjuda dessa nöjen, hvarest lasterna otyglade dansa. På båda ställena ledes tjenaren till eländet och tiggeriet. Uti 2:a rummet vända vi oss till dessa olagligs och omoraliska hjonelag, hvaraf hufvudstaden är st rik. Vära mantalsförteckningar visa oss etticke ringe antal, som skrifvit sig för fästefolk, utan att vare det. Flere äro de, som lefva detta lif, utan at smycka sitt förhällande med detta namn. Redan der lag, som anbefaller, att de, hvilka skola ingå äkten. skap med hvarandra, böra inställa sig hos pastor fö) att förhöras i sin kristendom, — redan den lag, som säledes lägger religionen såsom äktenskapets grundval förbjuder detta samlif, som lefves utan all religion Vi torde icke behöfva att mäla den uselhet, i hvilker dessa menniskor omsider falla, förnedrade inför sig sjelfva och verlden; icke heller den uselbet, som omgifver de barn, hvars upphof är att söka under dette förbjudna hjonelag. Nöden framträder ur dessa hem tiggande och mälar sig sjelf. För det 3:e nödgas vi fästa uppmärksamheten vic den missbrukade friheten för unga arbetsföra perso ner, att bo för sig sjelfva utan egentligt försvar Det är icke svårt att finna hus bvarest, under den betydelsefulla titeln af syjungfrur, till och med sjv stycken kunna bo, tillbringande dagen med lättja ock sömnaktighet, om natten drifvande sitt förnedrande handtverk. Nämade vi qvinnorna först, så är det likväl icke vär mening, att från listan af lösa perso. ner utesluta karlen. Lättsinnet och sysslolösheter trifvas inom bäda könen; lasterna odlas, lika utaf bäds och tiggarstafven väntar dem båda med samma skäl. Vi fästa oss slutligen på bristande tillgång på ar detsförtjenst. Hvad vär församling beträffar, har den genom sin pastors ihärdighet och nit sett en skydds. förening bildas, hvars ändamäl är att förse med ar. bete. Den lemnar itkväl, oss vetterligen, intet ar bete åt mannen, blott ät qvinnan. Kunde vi äfver hoppas att den tillfredsställde de fattiga qvinnorna behof, så blifver det likväl af nöden att hereda cr NK