Aftonbladet – 13 mars 1852, sida 2

lelse och större garanti, att deras gäfvor bli ändamålsenligt använda. 5:0 Säsom ett bevis huru lyckligt det skulle vara om de betydliga tillgångar, som af hufvudstadens innevånare för de fattiga ärligen depenseras, blefve på förestäende sätt använde, och huru allmosor, som på gatan, eller i husen gifvas, vanligen stanna på krogen och försämra och förstöra uslingen i stället för att förbättra hans belägenhet, vill jag anföra blott ett enda exempel. Tvifvelsmäl hade uppstätt hos ordföranden i Adolf Fredriks fattigvård, framlidne presidenten friherre Leyonhufvud, huruvida alla de gäfvor, som meddelades för hand ät tiggande, verkligen kommo till nytta eller ej. Han rädförde sig derföre med undertecknad huru han borde förhälla sig med de mänga fattiga från andra församlingar, af hvilka han dagligen besvärades, sedan :fattigväsendet inom Adolf :Fredriks församling var ordnadt och nägra fattiga der icke mer med tiggeri beträddes. På mitt tillstyrkande utgaf han ät dessa tiggare frän fremmande församlingar, i stället för penningar 5 å 600 poletter dels på soppa och bröd å 1 sk. 8 rst., och dels på soppa, bröd och tillkost 4 sk. bko, hvilka hos marketenterskan i Adolf Fredriks fattighus, då portionen bekoms, skulle aflemnas, och hvilka sedermera af hr presidenten skulle inlösas. Af alla de utlemnade poletterna fick han hos marketenterskan inlösa endast omkring 20; de öfrige hade af. sina innehafvare blifvit förstörde i förtreten öfver att spekulationen på bränvin misslyckats. Hr presidenten upphörde från den dagen att gifva allmosor ät okände. Detta factum bevisar, bäde huru litet det ädlaste filantropiska bemödande, sädant som det, hvilket t. ex. innefattas i det af hr B. Leja nyligen offentliggjorda välvilliga förslag, i sjelfvå verket skulle gagna, om det icke understödjes tillika af ett ändamälsenligt, helsosamt, men lindrigt tvång på sädana, som icke förstä sitt eget bästa, och derjemte huru rentaf bortkastad och skadlig: den barmbhertighet är, som visar sig uti ett blindt. utdelande af allmosor, utan att så organiserade inrättningar finnas, hvarigenom dessa kunna blifva den nödlidande till sannskyldig nytta. På grund at de-motiver jag nu haft äran anföra och med äberopande af de förhålländen, hvilka redan äro af erfarenheten. bestyrkta, tillåter jag mig att föreslä följande organisation af fattigvärden inom hufvudstaden: 4) Att alla fattigoch försörjningshus inom hufvudstadens församlingar ordnas på det sätt, att 1) på hvart och ett tillfälle öppnas för det fattighjon, som kan arbeta, att med sitt arbete förtjena så mycket det för sitt lifsuppehälle behöfver utöfver det understöd, som för hvar och en kan anses bes böfligt. Huru detta arbetstillfälle bör beredas, derom kan Adolf Fredriks församlings fattigoch förs sörjnirgshus lemna säker och tillförlitlig upplysning; 2). att:alla till arbete oförmögna sjukliga, älderstigna, lytta och vanföra erhälla full: fattigportion med 8 sk. för friska och:5 sk. 4rst. allt banko för sjuka; ; B)ratt de, som till sitt uppehälle sjelfva kunna bi-draga, erhälla utöfver hvad de med sitt arbete mäkta förtjena ett understöd, som utgifves i män af behof med 32 sk., 1 rdr, 1!,, 1?; till 2 rdr bko i mänaden ät hvarje hjon. B) På hvarje fattigoch försörjningshus bör 1). ett marketenteri inrättas med skyldighet för marketenterskan att mot 2 sk. bko hälla hjonen tillhanda en portion (!V, stop) god soppa med en kaka spisbröd, och en d:o portion sofvelmat mot 2?,-sk:, hvarvid dir. bör noga tillse; att god och: försvarlig mat hälles, samt att den. marketenterska, som beträdes med att hälla -underhaltig mat; genast skiljes från sin befattning. Till yttermera förekommande af underslef bör marketenteribefattningen ställas på entreprenad och icke vara nägot ovilkorligt privilegium för nägon af inrättningens tjenstemän eller deras hustrur; 2) att vid hvarje fattigoch försörjningshus bör anställas en kamererare, som tillika är direktionens sekreterare och räkenskapsförare, med 300 åa 333, rdr bko i lön samt bostad af 3 högst 4 rum, hvara det ena tillika är direktionens sessionsrum, hvilken tjensteman eger att inom inrättningen hafva uppsigt öfver skick och ordning samt leda arbetet. på stället; och en vaktmästare, som tillika är portvakt; 3) att grindar inrättas ä hvarje fattigoch försörjningshus, hvilka förhindra hvarje sädant hjon, hvilket ännu icke lemnat tillförlitligt bevis på arbetsamt, ordentligt och stadgadt uppförande, att närsomhelst hafva fri utgäng, äfvensom förhindra obehörige att till inrättningen hafva tillträde och. der insmuggla spirituosa. Detta är en hufvudpunkt, hvarförutan inlrättningens hela ändamål är förfeladt. C) Att alla, som på Stockholms gator eller oftentliga platser, beträdas med tiggeri, intagas ä fattigloch försörjningshusen i de församlingar, der de äro boende och dit de höra 1) att i sammanhang : med intagningen utredniag sker öfver hvilka som ej i hufvudstaden vistats i fulla 3 är, på det dessa må i laga ordning förpassas till de kommuner, dit de i fattigförsörjningsväg höra och som äro skyldige att dem försörja m. m., hvarefter äterstoden dels ä fattigoch försörjningshusen placeras, dels remitteras till det fria arbetshuset i Catharina församling; 2). att vaktmästaren vid hvarje fattigoch försörjningshus är hemfallen till 1 rdr 32 sk. bko böter, polismyndighetens ensak, som, utan kamrerarens föreskrift, föranleder att nägot. fattigoch försörjningshjon beträdes med tiggeri, sedan det är å inrättningen intaget. D) Att derest, enligt hr B. Lejasförslag, nägra serskilda. uppoffringar, af hufvudstadens handlande ellers andre innevånare, skulle komma att göras i vederlag för de allmosor, de nu årligen utgifva, utöfver den vanliga fattigskatten, de sålunda inflytande medlen må användas dels till premier för sådana till arbete oförmögnehjon, som gjort sig kände för utmärkt gudsfruktan och sedlighet, och dels till uppmuntrande af arbetsfliten. E) Att själavärden och den närmaste tillsynen deröfver, att allt inom inrättningarne ordentligt och skickligt tillgår, må åt pastor inom hvarje församling, som en serdeles samvetspligt, öfverlemnas. Stockholm d. 25 Febr. 1852. N. J. Ekdahl.