Aftonbladet – 13 mars 1852, sida 2

Något annat verktyg än spade och stundom en liten, högst enkelt inrättad plog behöfves ej; den lätta jorden kan uppristas med fingrarne, och deraf att arbetet icke är ansträngande och icke varar hela året, måste man väl härleda den dåsighet, den brist lyftning som man ögonskenligen märker Hos lan tboerna. De hafva vanligen sina stugor på arrende af någon af de i Funchal boende egendomsegarne; af afkastningen behålla de sjelfva fyra tiondedelar, lika. mycket lemnas åt egaren, en tiondedel till kungen i Portugal och en tiondedel till de vördiga fäderne i klostren. Ej egande sitt eget, utan nödgade att arbeta för andra till så betydlig del, har folket sjunkit ned i denna hjelplöshet, som är rätt egentligt portugisisk och mörk att skåda. Både manoch qvinfolk hafva eljest en ganska ståtlig hållning, hvilket väl till stor del kommer sig af vanan att bära alla bördor, äfven af en stor tyngd, på hufvudet, och således hålla sig raka och antaga denna elastiska gång, som ett sådant bärande ofta medförer. De hafva i sin bildning intet eget, om jag undantager de stora fötterna, som för det mesta äro .bara och mörkbruna; ögonen äro svarta, näsan något bugtig, ansigtet aflångt, mörkt, ehuru jag såg ett par personer med blå ögon och ljust. hår, af samma komplexion som en äkta svensk bondpojke. I drägten äro byxorna och mössan det märkvärdigaste. De förstnämnde, som kallas culcas, nå från medjan till knävecket, se ut som mameluck-kalsonger, och lemna vaden och benet bara; mössan är en liten hätta, som knappast täcker öfversta hufvudtoppen, och är försedd med en uppstående spets af ett par tums längd. Jag håller med Gosselman, att det synes obegripligt, huru denna Jllla carapuca kan sitta qvar så lugn och stilla, men jag tror mig kunna lemna en antaglig