Aftonbladet – 13 mars 1852, sida 2

hvaribland 34 för fartyg tillhörande landtmän. Fattigvården i Hufvudstaden. Plats i vårt blad har blifvit begärdt för nedanstående artikel: Till Stockholms stadsnämd! I anledning af det bekymmersamma förhällande, som öfverståtbällare-embetets : skrifvelse till stadsnämnden af den 27-sistl. Dec. omförmäler, och-hvilket, enligt hvad mig vetterligt är, varit föremäl för allvarliga öfverläggningar inom stadsnämden, neml. rörande fattigvärdens ordnande inom hbufvudstaden på ett sådant sätt, att dess innevänare af de mer och mer öfverhandtagande fattigoch försörjningshjonens antal till slut icke alldeles öfversvämmas, utan att likväl öfverskrida det belopp, som för det närvarande säsom fattigunderstöd af staden utbetalas, fär undertecknad, en af föreständarne vid Adolf Fredriks församlings fattighus, underställa stadsnämden: följande promemoria: 1:o. Tiggeriet försvinner på det sättet, att den, som har bäde förmäga och vilja att med sitt arbete föda sig, finner större uträkning vid att begagna sin arbetskraft för att försörja sig och de sina, än att läta sig på ett fattighus intagas; att den, som här förmåga, men ej vilja att föda sig, bringas i den ställning, att han ej kan tigga, men deremot försörja sig i samma män rikligen och väl, som han använder sin arbetskraft, hvilket endast. kan ske derigenom att han småningom vänjes att finna nöje i arbete på samma gäng som arbetstillfälle honom. beredes; och slutligen, att den, som icke kan arbeta, blir sä tillräckligen försörjd, att han icke behöfver lida brist. Det är endast genom att så organisera. fattigvärden, att de bäda första kathegorierna medtaga sä litet som möjligt af understödsmedel, som de för handenvarande tillgängarne blifva för den tredje fullt tillräckliga. 2:o. Det var på dessa grunder som: Adolf Fredriks församling är 1840 beslöt att organisera sitt fattigväsen och hvilket hade till följd, att ända till slutet af är 1849, då en ny reglering, i sammanhang med de öfrige fattighusen i hufvudstaden, trädde i verksamhet; icke allenast ingen fattig af Adolf Fredriks församling, som dock är en af de fattigare i staden, visade sig på dess gator, på samma gäng dessa öfversvämmades af de andra församlingarnes tiggare, utan tillgängarne blefvo sä tillräckliga, att kostnaderne för ett fattighjon inom Adolf Fredriks församling uppgick endast till hälften eller 50 proc. af samma kostnad inom Clara och till 33!; proc. mindre än medium af kostnaden i de öfriga församlingarne utgjorde (enligt de utredningar, som skett och redan för -omkring 3 år sedan lemnats åt öfverstäthäållaren grefve: Hamilton). j 3:o. Orsaken till detta fördelaktiga resultat läg i sjelfva sättet, hvarpä, enligt organisationens plan, de fattiga behandlades. Genom införande af ett helsosamt, fastän lindrigt tvång att icke kunna utkomma och stryka staden omkring, förr än de visat säkra tecken af stadga, arbetsflit och sedligt uppförande, blefvo de, som kunde, men icke ville arbeta, småning om vande att, i brist af annan sysselsättning, söka en sädan i arbetet. Härigenom blef detta först vana; och sedan när man fann, att man icke allenast derför kunde anskaffa sädana beqvämligheter, som man förut icke afvetat, utan att man ock, efter en väl tillbragt dag, befann sig friskare, nöjdäre, gladare, blef arbetet lust och nöje. När tillfälle att bekomma spirituosa saknades, försvann ock behofvet deraf. Tillgäng till god och tjenlig föda för billigaste pris förskaffades ät den, som ville med sin arbetsförtjenst bereda sig sädan,: jemte det understöd, som efter större eller mindre behof meddelades... Och tillfälle till arbetsförtjenst inom inrättningen bereddes ät hvar och en, som ville och kunde-arbeta, under vilkor att det berodde af hans egen flit, att lefva bättre eller sämre. Genom det sälunda rädande tvänget för den oordentlige förenadt med den fallkomligaste frihet, för den ordentlige, och arbetsamme, blefvo alltsä de, som från början kunde, men icke ville arbeta, både moraliskt och ekonomiskt förbättrade; för de orkeslösa blefvo tillgängarne tillräcklige och tvånget, att icke ega sin fulla frihet förr än man förstod att bruka den, verkade slutligen på mängen dagdrifvare derhän, att han heldre arbetade för att med flit förtjena sin föda, än tiggde; då han visste, att tiggeri medförde tvänget att sättas inom gallerporten, der han visser ligen med flit kunde rikligen försörja sig, men de; han ej fick supa eller kunde lättjas, om han ej ville svälta. 4:0. Detta af erfarenheten, till sina följder, redar bepröfvade sätt är sannolikt det enda möjliga, at kunna förekomma och bota pauperismens bedröflige onda, af hvilket hufvudstaden mer och-mer hotas. Man mäste på samma gäng bereda fullt understöc ät de nödlidande; behöfligt understöd ät dem, som i nägon män kunna bhjelpa sig sjelfva och derjemte sörja. för att de sednares. omtanka och sjelfverksamhet framkallas. Medlen få icke vara fö! stränga, men icke heller för lindriga och stä i et jemt afvägdt förhållande till den visade förbättringen sä att det må bero af understödstagarens egen ordent ighet, arbetsamhet, flit och stadga, att få åtnjute fulla frihet eller icke. Tiggeriet skall då kunn: från gatorna med godt samvete afvisas, då enhva vet sådana anstalter för de fattiga vara fogade, at han ej behöfver lida nöd. Den utgift, som genom allmosör: nu ärligen göres af stadens resp. invänare, säkert till två eller tre gånger större belopp, än hela fattigskatten, utan att de fattiga deraf hafva ringaste gagn, men deremot oftare skada, blir helt och hålle öfverflödig. Trasorna försvinna från gatorna och nöden från kojorna, och arbetets välsignelse gör de fattiga rikare, och minskar de förmögnas utgifter, på samma göng som det gör de förra till bättre menniskor och -skaffar de sednare både mer -tillfredsstälSENIORER SIS EEREASTN OYTRESESENSESTEA NOSTDENSEEA