Aftonbladet – 11 mars 1852, sida 2

bada lagtoreskritterne. uteslutande skola tjenaja till ledning. för afdömandet af. mål, hvilkalg bandla om; tvister och handgemäng mellan ip privata oohpolisbetjeningen, lära anledningar!e tillsanmärkningarsaf sämmacsslag, somsde ir Aftonbladet framställda, ej helt och hållet kom-c ma att saknas. Eller huru förhåller det sigls med de tvenne målen. särskildt, hvaromförjt tillfället är fråga? Det ena: handlade: om enjs traktör, som hade från sitt eget hemvist körtl uten polisbetjent, hvilken kort derefter blefia afskedad för sin otjenlighet till tjenstgöring;jv det andra om en borgare. som kom i tvistil med en polisbetjent om en borgaren tillhörigk hund, hvilken gick lös, och under det deromjt uppstådda gräl hade slagit till polisbetjentens med ett paraply. 1 Det är att märka, att vi al:deles icke sagt, lg att någondera af dessa personer blifvit dömdjr emot lag; vi yttrade blott, och fortfara i den tankan, att något egentligt röfverfallande medll hugg och slag i intetdera af dessa fall: kundela anses hafva egt rum, i den bemärkelse som ig uttrycket eger enligt vanligt språkbruk, ochir att dessa fall således äro precist af den art,ls för hvilka äfven genmälaren i Svenska Tid-!c ningen skulle önskat, att domaren egt en la-lz titud att tillämpaett lindrigare ansvar. Tyjll är det väl ens antagligt, att i: någotdera af dessa fall de personer, som sedan blifvitli dömde, skulle utan vidare anledning rusat pål polisbetjeningen om denna uppfört sig medi; den höflighet och moderation, som genmiäla-: ren antager böra finnas hos dessa tjenstemän?v Hvad särskildt angår detmålet, som hand-l1 lade om slaget med paraplyet, så tror: gen-lt mälaren sig veta, att den tilltalades påståendel att hafva blifvit förut förnärmad af den polisf l L t L betjent han slog till med nämnde tillhygge, blifvit vederlagdt af andra vittnen. Ifall genmälaren härutinnan är väl underrättad, så skulle uppgiften i Aftonbladet, att den tilltalade bevisligen blifvit först retad af poiisbetjenten, innefatta ett misstag. Detta är möjligt, dock: veta vi ej precist, i hvad mån redaktionen af: Svenska tidningen kan vara så fullt säker: härpå. Det kan finnas många sätt att retas; och ehuru den tilltalades handling att be-ll gagna paraplyet, i allt fall var obehörig och! ännu mera oklok för honom sjelf, så är det: väl icke utan all sannolikhet att han, medl kännedoin om det stränga ansvaret, hvaroml: ingen numera är okunnig, icke hade kunnat så förgå sig utan all dertill gifven anledning. Härefter följer frågan om det ådömda ansvaret för den förvexling af en poliskommissaries namn,: hvilken blifvit bötfäld såsom oqvädinsord, oaktadt det fällda uttrycketi sig sjelf icke kan anses innefatta någon skymf. Genmälaren anför här såsom skäl för ansvaret, att den ifrågavarande benämningen (gredelin) i vissa tidningar :ständigt begagnats såsom öknamn för att skymfa den ifrågavarande personen. -Om sådant skett så synes det emeltertid utgöra -ett nog knapphändigt domskäl; men derom vilje vi för öfrigt ej vidare tvista, då hela den saken endast i förbigående omnämndes såsom ett bihång till: det öfriga. i Genmälaren har slutligen medgifvit sannin-: gen af vår anmärkning, om fördelen af det stadgande i engelska polislagstiftningen, att . ; j polismannen ieke får lyssna till (taga humör öfver) stickord eller otqväden mot honom, samt att en. för. stor retlighet å polisbetjeningens sida ofördelaktigt inverkar å dess. för-! hållanden till befolkningenv. Genmälaren, som! synes vilja vara väl underrättad om polisens interiör, förmäler äfven, att hos oss; enligti vederbörande ördres, anmälan om muntliga! förolämpningar i allmänhet icke ens upptages i desrapporter, hvilka ligga till grund förl smålens behandling i poliskammaren, och änl bvidare, att förseelser af nämnde art, när de sangifvas, ganska ofta få förfallan. Vi ärel fullt benägne att tro; att detta tillen stordell kan hafva sin riktighet, emedan det sammanträffar :med. vår öfvertygelse om de nuvarande ärmar elen allvarliga afsigt att tillbålla poisbetjeningen att ej förgå sig eller springa fram med lumpna angifvelser i oträngdt mål; och vi äre ju således härutinnan ganska medgörliga. Emellertid torde det dock tillåtas anmärka, att. det icke var så länge. sedan, som ett par mångelskor fingo plikta 3 rdr 16 sk. bko för den obetydliga förseelsen att de hade kallat en polisbetjent kitslig eller gifvit en annan ett-speord. Det kan väl ock svårligen nekas, att åtminstone förr sådana fall oupphörligt inträffade, att personer esomoftast blefvo pliktfällde blott för det de om polisbetjeningen begagnat uttrycket kitslig, äfven då den verkligen varit det; och att det -sednare förr mycket ofta inträffade, bestrider väl ej redaktionen af Svenska Tidningen. Om detta numera helt och hållet är förbi, så mycket bättre. Kanhända kunna likväl ännu någon gång likartade fall förekomma, och derföre vore det, enligt hvad oss synes, helsosamt, om här, likasom det. sker i England, vederbörande en gång för alla gåfve nordresn, att polisbetjeningen icke finge bry sig om sådant när uttrycket, fälles: af hetta och öfverilning. Åtskilligt kunde slutligen vara att säga om genmälarens i Svenska Tidningen anmärkning om den, engelska befolkningens laglydighets, i bredd :med den komplimenteny att de för ordning och sundhet mest nödvändiga föreskrifter. här merändels (sic) mottagas med smotsträfvighet och ovilja, samt icke sällan med trotsighet och tredska: Detta utgör likväl ett bevis, att redaktionen af Svenska Tidningen icke närmare följt med polisreferaterna i den eller de engelska tidningar, hvarmed -bemälde redaktion utan tvifvel lärer vara försedd. Hon skulle annars helt säkert känna, att i London och andra stora städer rätt. ofta förekomma så kallade rows eller gräl och slagsmål på gatorna, hvarvid polisbetjeningen ej sällan får sitta ganska hårdt emellan; att den egentliga mobben i:England