Aftonbladet – 11 mars 1852, sida 2

Återstoden af hans färd utmärkte sig ej genom någon serdeles tilldragelse: han passerade två eller tre byar, som voro lagda i ruiner och öfvergifna; han hörde emellanåt i buskarna nära vägen rörelser och sofl af röster, hvilket allt väckte oro hos honom, trots det skyddande -tecknet. som beskuggade hans hatt; två eller :tre gånger .korå han i tillfälle att få besvara en vänlig helsning af några bönder, hvilka syntes sysselsatta med landtliga sysslor, som ej svarade emot det krigiska tillstånd hvilket. eljest. röjdes i trakten; men, oberäknadt svårigheterna af en nästan ouppröjd väg, hindrade. för öfrigt ingenting hans framfärd. Skymningen började redan att vika för mörkret, då ryttaren inkom uti den långa allen af sekelgamla träd, som ledde till: Kergants borg. Då han passerat ungefär halfva allen, steg han af och fästade sin häst vid en grindstols pe nere vid en äng. Derpå klättrade han öfver gärdesgården, gick rakt öfver ängen, och sedan han ytterligare hoppat öfver en löpgraf, befann han sig uti en vidsträckt trädgård, hvilken sträckte sig parallelt med slottets venstra flygel. Ljusen från flera fönster återkastade ett starkt sken emellan de täta buxbomshäckarne, som kantade trädgårdslamr den. Den unga mannen stadnade och tycktes tveka; men han återtog likväl snart derpå sin gång, omsorgsfullt undvikande de ställen som ljusskimret upplyste; hans gång blef allt långsammare: den bar nu )prökeln af en promenad utan mål. Hans blickar tycktes genomtränga mörkret och vid hvarje steg upptäcka. föremål, från hvilka han hade möda att lösslita sig: der var en bänk, ett träd, en piedestal med en staty, eller grundstenen under en gigantisk urna; han närmade sig dessa föremål, han vidrörde dem, och drog endast sin hand derifrån för att föra den till sina tårade ögon. Det syntes honom som hvarje jordfläck innebar eh hågkomst, och som hvarje hågkomst var en förtrogen vän. En brant sluttning förde honom genom en afvenbokslabyrinth, ner. uti en afdelning af