Aftonbladet – 11 mars 1852, sida 2

gar här i Stockholm, och att i de nämnda oolisreferaterna ständigt berättas om skällsord och muntliga injufier, för hvilka polisbetjeniDgenasvarit sutsatt vafsenskilda, och hvilket omtalas under loppet af förhören, ehuru på sådant särskildt aldrig göres något afseende, atan anses: såsom sicke tillkommet. Det är sannt att den större publiken, större folksamingar i de engelska städerna, i allmänhet visa ll egard för polisbetjeningen, men. detta är väl. 1 allmänhet fallet äfven härstädes. 9Såunda hör man ju nästan aldrig omtalas några klammerier med polisen när denna är ställd att hålla ordning vid börsen eller teatern vid större tillställningar derstädes. Det är egents igen. med enstaka. personer eller bland. nåora få, som sådana anledningar till klagomål och deraf följande polisförhör inträffa. Efter hvad vi nu genomgått af Svenska Tidningens artikel torde. det -benäget finnas, att allt hvad deri är anfördt icke förtager giltigheten af någon enda :bland de-anmärkningar i Aftonbladsartikeln,; som gingo ut på alt bevisa huru mycket vissa at delagar, som ofta komma i fråga att tillämpas på personer af de mindre: väl lottade klasserna i samhället, äro i behof af förbättring. I alla fall anmärka vi med nöje, att redan i de medgifvanden, som genmälet i Svenska Tidningen i detta hänseende innehåller, ligger ett fördelaktigt tecken till en inträdande större humanitet nu emot förr, hvilken vi på det högsta önska och hoppas icke måtte å nyo vika för den politiska reaktionsvind, som nu öfverallt blåser från höjderna. Det finnes i sig sjelf ingenting mera orimligt och stridande mot samhällets. ide, som ytterst måste vara ätt skydda alla med lika rättigheter inför lag, än att genom sjelfva lagarna göra den enes person helt annorlunda berättigad än den andres, och der sådant icke absolut kan undvikas, bör det åtminstone vara samhällets pligt, att ej göra skilnaden större än den yttersta nödvändighet: påkallar. Det svenska folket har likväl i detta hänseende föga afundsvärda och-för rättetillståndet föga hedrande traditioner sedan flere århundraden, Det är en bekant och skarpsinnig tanka, att friheten är gammal, men despotismen modern; och se vi tillbaka på vår egen historia, så erfara vi såsom en ganska mörk punkt i vår samhällsutveckling, att de två sista århundradenas inre Tegeringsoch statskonst här i Sverige hufvudsakligen gått ut på ingenting annat än att qväsa friheten och, såvidt det berott af styrelserna ända till de sista tiderna, att tillstoppa hvarje luftbål för den politiska gjelfständigheten hos massan, samt beherrska den genom ett skräcksystem. Det är väl bekant och så fullkomligt ostridigt, att detta system så genomträngt och korrumperat förebtällningarna om rätt hos alla dem, som haft något att säga i lagars stiftande eller verkställande, att detinträngt i hela vår brottmålslagskipning. Hvem vet ej, att mansåldrar visserligen ännu icke förflutit; :sedan nästan hvarje domare gjorde sig den största ära af att vara en skicklig stor-inqvisitor, och nästan hvarje fiskal och rättsbetjent — vi tala ompolisen i Stockhölm den tiden — kunde husera såsom en småtyrann; ja, det hände, att sådana personer för nöjes skull gingo ned i fängelserna för att piska tjufvar,, och sedan offentligen skröto deraf. Smittan af dessa grundsatser har ej heller underlåtit att meddela sig åt det enskilda lifvet, der husagan, eller husbondens godtyckliga rätt öfver sina tjenare, ännu af många betraktas med. en sådan skamligt blind förkärlek, att man sannerligen ännu kan påträffa personer, till och med-med anspråk både på hufvud, bjerta och menniskokärlek, som ej ens kunna begripa huru det går till att husagan är afskaffad i nästan alla andra civiliserade länder, utan med fullkomlig naivetet och på god tro påstå, att Sverige befinner sig i något. undantagstillstånd som gör att godtyckets afskaffande här serskildt icke skulle duga. Sådana förblindelser köra till dessa mensklighetens allmänna svagheter, som icke så hastigt kunna utplånas och som utan tvifvel utgöra. de egentliga hindren, än i ett än i ett annat fall, för rättsbegreppens hastigare utveckling och verkliggörande: man får derföre icke heller begära, att alla sådana traditioner på en gång -skola afläggas i fråga om polisen i hufvudstaden, der de varit skarpast rotfästade, och hvars sjelftagna privilegier på godtycke regeringen dessutom i det längsta betraktat såsom sin ögonsten. Det torde också icke vara något misstag om vi påstå, att den animositet, som i de officiella kretsarne rådde emot Aftonbladet, åtminstone under den gamla regimen — vi veta ej : precist huru det är nu — till någon del härledde sig från det trägna bemödande hvarmed denna tidnings redaktion försökte att med någon uppmärksamhet kunna följa de märkligare polismålen. här i staden, utan att afskräckas af de svårigheter och obehag, som detta i början mötte och den jalusi som rådde emot all offentlighet för detta departement ända tillsvefter år 18383; men man kan i sjelfva verket icke så mycket undra härpå, då godtycket i polisåtgärder ofta vid den tiden håde sin reflex uti tonen inom en stor del af hvad man kallar de bättre klasserna. Men om deremot. nu, såsom vi redån anmärkt, en större humanitet inträdt i polisförvaltningen, så at man har allt skäl prisa de nuvarande polismästarne i detta hänseende, vid jemförelsen med Tfordna: förhållanden, så undanrödjer detta Tikväl icke befogenheten af de anmärkningai som kunna riktas mot ännu qvarstående obilliga lagar, hvilka desse domare emellanåt ;nödgas, tillämpas —