Aftonbladet – 11 mars 1852, sida 2

trädgården, som kallades parken, och der de rådde en nästan vild natur. Häroch der syntes likväl några uthuggna fläckar i den täts barrskogen, der en nattlig stjernas sväfvande ljus blickade ner på enliten gräskulle. Dennes dystra enslighet var upplifvad genon ett vattenfalls buller, Kvilket, stupande från klippa till klippa, omsider förlorade sig vid skogens andra ända, ibland de stora ormbunkarne ut ett närliggande träsk. Den unga mannen följde en stund gångstigen, som slingrade sig under träden, och han hade just gått öfver en liten bro, slagen öfver bäcken, då ett buller af röster nådde hans öron, så tydligt, så nära, att de som talade ej kunde vara på mera än högst tio fots afstånd ifrån vandraren. Han stannade tvärt; sedan, lutande sig mot en trädstam, kunde han på en rund gräsbänk, omkrisg hvilken gångstigen krökte sig, sc den eleganta profilen af ett fruntimmer, inhöljdt uti en kappa med kapuchon. Nära henne, stödd emot ett träd, stod en: kortvext man, hvilken lutade sig något fram emot henne, liksom för att tilltala henne. Det är oförnuft och otacksamhet), sade den okände med ett uttryck af smekande mildhet; ni vet huru mycket mina tankar äro sysselsatta, och på hvad sätt jag får tillbringa mitt lif; jag har stora, maktpåliggande pligter att uppfylla; om jag försummade dem, skulle ni vara den första att förebrå mig, så fcarat Di ej betydligt förändrat tänkesätt ... Och huru kan ni väl begära att jag ej skall vara tankspridd, med så många olika bekymmer, som korsa sig i min hjerna? 3. Jav, afbröt honom den unga qvinnan med en röst, qväfd af rörelse. eller försigtighet; ja, men ni får ej bedraga mig; är det ej så? Ni vet ej, ni kan ej ens göra er en föreställning om hvad jag lider när denna tanka kommer för mig, och allt hvad som då väckes i mitt sinne.n Ja, men det der är ju för ömkligt att höra, Det är ju alldeles: orimligt :.. jag känner ej mer igen er; ni, med så oförskräckt sinne;