Aftonbladet – 11 mars 1852, sida 2

— Svenska Tidningen har i dag en artikel om Bönedagare, hvari en så lydande strof förekommer: Att äfver sådane embetst emän, som innars aldrig gå i kyrkan, dessa 4 gånger. på äret böndagarne) sitta i landskyrkornas främsta bänk — . Gustaf IV Adolfs tid var det deras bästa räd — läder det fromma landtfolket att se, ehuru der väl ofta göres den anmärkningen, att Guds bud rörande helgedägen borde väl på de 48 öfriga söndagarne kunna någon gäng bli så väl ihägkommet, som det konungsliga budet om höndagarne.n I anledning häraf torde några frågor tilllåtas: Hvar finnes det Guds buds som skulle ålägga menniskorna att gå i kyrkan, om söndagarne? Strider det mot Guds buds. ätt i stillhet. med sitt husfolk eller andra liktänkande helga -hvilodagen i sitt eget hus? Bör det glädja det sfromma landtfolket, ätt se några skrymtare eller liknöjda åläggas att offentligen hyckla en .kyrksamhet, som de 48 gånger om året bevisa sig icke hylla? Skall det glädja de frommenr, att den verldsliga makten sålunda ingriper i det rike, som nicke är af denna verldeno? Nej, nej — något Guds bud finnes här icke att åberopa: Visserligen har statsmyndigheten nyligen utfärdat ett böndagsplakat,; dateradt Stockholms Slott den 31 Januari1852, hvilket den sjelf kallar ett välment och gudeligt påbudbn, deri den välmenta antydan lemnas, att ingen må vid: redan stadgadt ansvar underlåta att på böndagen uppträda i Herrans hus; men något Guds bud kan svårligen uppletas såsom grund för detta gudeliga påbuds, så fråmit man ej: håller sig till den Hegelska Guden, som ej finnes till annorlunda än så vidt han uppgår i den menskliga individen. a