Aftonbladet – 6 mars 1852, sida 2

timman omedelbart följer på de såsom offent-! liga erkäfidä, eller fastMera vanligen är inskjuten emellan dessa, och undervisningen på de inskränkta offentliga timmarne dessutom icke sällan afsigtsmessigt ställes så, att deltagandet äfven uti den så kallade privata timman blir för lärjungen så godt som nödvändigt, om han icke skall riskera att hafva missförstått lärarens mening med de förelagda lexorna och derföre blifva bestraffad, så synes det i sjelfva verket vara en illusion, om man tror, attlärjungarne icke i allmänhet äro så godt som tvungna att begagna lärarens på detta sätt inrättade enskilda undervisning. Man säger oss nemligen, att lärarens undervisning under de ifrågavarande så kallade privattimmarne blott består uti att förbereda lärjungarne i de ämnen, som sedan förekomma vid de offentliga lärotimmarne, och således besparar föräldrarne kostnaden för ett tilläfventyrs eljest. behöfligt biträde af enskild informator. Men skolordningen bjuder redan sjelf uti de anvisningar och råd till läraren, hvaraf den åtföljes, att på de studier, der sådant ännu kan anses behöfligt, hvarje lexa bör uti skolan alltid förut afläraren förklaras; och författningen gifver alldeles icke någon anledning, att denna del af lärarens allmänna åligganden skulle inskränkas till några vissa ad hoc. afsatta timmar, än mindre att dessa skulle särskildt af lärjungarnes föräldrar honoreras. — Iakttages detta, såsom tillbörligt är, på de offentliga lärotimmarne, kunna vi icke inse något skäl, hvarför enskild informator i allmänhet skulle behöfva af föräldrarne anlitas för lärjungar, som gå i de offentliga skolorna, annorlunda än undantagsvis i enskilda fall, såsom då en gosse befinnes vara af naturen för svag eller trög att eljest kunna följa med sina kamrater på det sätt, som klassläsningen fordrar, eller då han genom sjukdom kommit efter, eller om föräldrarne vilja bereda honom någon fullständigare undervisning uti sådana ämnen, hvarmed skolan ännu antingen alldeles icke eller blott alltför ofullständigt befattar sig, o. s. v. Men det är tydligt, att den ifrågavarande privatläsningen ricke afser något af alla dessa eller andra undantagsfall. Deh är fastmera organiserad i sammanhang med de offentliga timmarne på ett sådant sätt, som synbarligen är beräknadt på ett så allmänt deltagande deri som möjligt. Vi vilja icke iäppehålla oss vid den oväntade ursäkt för den ifrågavarande minskningen af den offentliga undervisningstiden, som hr Frykstedt söker deruti, att ferierna vid hufvudstadens ifrågavarande läroverk skulle vara betydligt kortare än vid dylika i landsorterna. Om: ferierna i en och annan landsort verkligen äro längre, så äro de dock äfven på andra ställen kortare, och säkerligen skiljer sig feriernas. längd, om man afser medeltalet för Bela riket, icke i allmänhet på något sätt, som i detta afseende kan förtjena att omtalas, ifrån deras längd vid Stockholms ifrågavarande läroverk. ä Man åberopar äfven, och man synes derpå lägga synnerlig vigt, att skolrevisionen redan uti en af sina till Konungen afgifna underdåniga berättelser omtalat den vid Stockholms läroverk gjorda minskningen af undervisningstiden. Såsom bekant är, hafva dessa skolrevisionens berättelser i afseende på den historiska delen tillkommit: på det sätt, att revisionens sekreterare gjort utdrag ur eforernas, direktionernas och rektorernas till revisionen afgifna berättelser, Att revisionen omtalat förhållandet på det sätt som skett bevisar blott, att det icke förblifvit en hemlighet, samt att man inför revisionen sökt att gifva svepskäl för den godtyckligt vidtagna förändringen, hvilken äfven af revisionen blifvit uttryckligen betecknad såsom en afvikelse från skollagen. Ty orimligheten af det påståendet, att lefnadssättet uti hufvudstadev. skualackimg till det jantal, skolordningen föreskrifver bevisas tillräckligt deraf, att lärjungarne verkligen få vara hela detta antal fullt ut i skolan, ehuru man behagar kalla en del af dessa timmar för privata. Men om denna sednare omständighet synes man hafva underlåtit att gifva skolrevisionen kännedom. Det är endast med motvilja, som vi gi det här af oss. såsom ett missbruk utyilda förhållandet till föremål för offentlig anmärkning. Vi veta att värdera och akta lärarens kall, och vi veta att hans arbete vid den offentliga undervisningen ieke varit, och måhända icke ännu är, af staten eller kommunen i lönevög uppskattadt så som det förtjenar, när det troget och samvetsgrant skötes. Om under de ekon-miskt tryckande vilkor, i hvilka samhället så länge hållit dessa sina tjenare, direktionen öfver hufvudstadens läroverk hittills sett genom fingren medeller sjelf godkänt ett missbruk, som kanske varit ett nödvändigt vilkor för lärarne att kunna lefva eller att rädda dem ifrån gäldstugan, så må detta för den förflutna tiden icke alltför strängt bedömas. Och om de nuvarande innehafvarne af befattningar, med hvilka dylika missoruk. varit förenade, tillsvidare fortfarit att rampa samma väg, som af deras företrädare lifvit banad och som derigenom redan vunNit en slags häfd, så lärer äfveh detta icke unna anses annorlunda än såsom ett i dyika fall nog vanligt förhållande. . Men när en ny reglering af staten för dessa iroverk numera skett, samt lönetillökning och f ärskilda förmåner blifvit af Kongl. Maj:t åt t irarne beviljade, borde allmänheten kunna åräkna, att direktionen e!ler, i händelse af ti verksamhet å dess sida, regeringen i sam-!a ranhang dermed afskaffade ett missbruk. gom h fr et -Q rr