Aftonbladet – 6 mars 1852, sida 2

fp öfverskridandet af disciplinens fordringar. — Farväl! Under detta utbrott af en länge närd och med möda återhållen storm inom den unge generalens själ, hade konventsledamotens ansigte hastigt blifvit öfverdraget med en purpurrodnad, hvilken nästan ögonblickligt efterträddes af en likförgad blekhet. Hans darrande läppar tycktes vägra att uttrycka den känsla af raseri, som häfde hans bröst. Han kunde endast genom ett qväfdt utrop besvara sin rivals hotande farväl, och lemnade derpå häftigt rummet, under det han med handen gjorde en rörelse, som uttryckte den oblidkeligaste förbittring. Men redan var den tidpunkt inne, då en sådan hand ej kunde gifva dödshugget åt denna lika ärorika och allsmäktiga, som sköna panna, och, uti välfärdsutskottets vågskål, skulle nödvändigt segrarens vid Weissenburg insigter och tjenster vida öfverväga den vilda puritanism och de sträfva dygder, som öfverlefde den 9 Thermidor. Mera än en gång, till och med före denna period af revolutionen, hade republikens generalers tält varit skådeplatsen för dylika scener, som den vi nyss försökt att framställa ör. läsaren; men det var oftare inom en förrogen generalstab, som militärcheferna gåfvo ett fritt lopp åt de känslor af bitter nedslasenhet, som den hemska närvaron af repre;entanternas utskickade uppväckte i djupet af leras hjerta. Befälets enhet och värdighet törd, krigsvetenskapen, fältslags utgång eller öretagande diskuterade och hämmade genom lessa för vapenyrket främmande mins källa nkast och hinder; sådana voro mestadels de manen som bragtes å band och som gäfvo nledning till dessa klagomål och dessa tviter, hvilka, understundom olycksbringande, bland till och med slutade med döden; man!