Aftonbladet – 25 februari 1852, sida 3

rjlisprotokollet, icke i ringaste män kan rig tillvitas, -men som dock utgör den enda grunden, hvarpå kgl. poliskammaren öfverlemnat saken till kgl. hofrättens pröfning. Men som sjelfva kärandeparten numera afstått ifrån sitt hittills vidhällna yrkande om vittnesförhör och säledes ej ringaste anledning finnes till åtal emot mig, så anhåller jag härmedelst, det kgl. hofrätten mätte förklara, att ifrån min sida icke ens det ringaste skenet af lagöfverträdelse egt rum. Oaktadt saken verkligen förhäller sig sä, har jag dock nästan under ett helt ärs tid varit under tilltal för -Ilagöfverträdelse och det i följd af en lös angifvelse vjaf en man, som än i dag ej synes riktigt hafva uppfattat meningen med sjelfva sin anklagelse eller kunna redogöra för hvad han härutinnan gjort. Jag anhåller derföre att, för upplysnings skull och ifall af blifvande rekonventions-talan, kgl. hofrätten benäget ville till f. d. fanjunkaren Baijur ställa följände frågor: Hvad äsyftade Baijur med sin anklagelse? Kände han de anklagade? Hade han det ringaste klagomäl emot dem? Känner han de åberopade vittnena? samt vet han hvad -de skolat intyga? Om Baijur sjelf tror sig Vidhälla den rena Lutherska läran, säsom hon i bekännelseskrifterna innehälles, och för hvilken han ifrar? Känner han de vedertagna bekännelseskrifterna ? I följd af Baijurs obetänkta anklagelser har jag på t mängahanda sätt blifvit bemött med de oförsyntaste beskyllningar för barnastöld m. m., till och med af , embetsmän, hvilka dock sjelfve sä ringa akta lagen, -latt jag, om jag ville vara lika kärlekslös emot dem, slsom de varit orättvisa emot mig, när som helst kun-. de. för embetsfel draga dem för rätta. — Jag miss-Ibilligar dock ej att saken en gäng kommit under kgl. . hofrättens pröfning; jag anhäller blott, att den mätte . på det nogaste undersökas, ehuru jag ej mäktar be-Igripa, hvartill det kan tjena att vilja upplifva för. Jäldrade och genom Kongl. Förordningen af den 21 Jan. 1781 äterkallade lägar, för att sedan lemna ti Kongl. Hofrätten tillfälle förklara, att de verkligen I blifvit upphäfna. Att förekomma sådant var menin-Igen med mitt, vid förhöret den 4 dennes påbörjade, .Jmen genom advokatfiskalsembetets ätgärd afbrutna försök, att med samtliga Rikets Ständers enhälligt godkända beslut ädagalägga, det mina ätalade tillgöranden icke voro emot lag stridande, hvadan ock, då detta Riksens Ständers beslut är på saken hufvudsak-, sakligen inverkande, jag begär att Lagutskottets be.Jtänkande J4 7, 5:e punkten, som innefattar detta be Islut och som nu af mig aflemnas, mätte i dagens protokoll inflyta. Varande äberopade momentet i berörde af pastor Bernard företedde Utskottsbetänkande, hvilket pastoren uppgaf hafva blifvit af alla fyra Riksständen gilladt, af denna lydelse: Hvad deremot beträffar. motionärens yrkande i 5:e punkten, att det icke skulle vara vicarius apostolicus medgifvet att upptaga nägon svensk-luthersk undersåte i katholska församlingen, vid äfventyr att varda ur riket förvisad, så anse sig utskotten häruti icke kunna instämma med motionären, enär det icke lärer kunna säsom brottsligt stämplas, att en religionslärare upptager i sin kyrkas gemenskap den, som, under dervid fästadt äfventyr, önskar deruti ingå, så vida icke olofliga medel för ändamålets vinnande begagnas, dä det tillhör vederbörande myndigheter att i detta fall, i afseende å den brottslige, vidtaga sädana åtgärder, som gällande författningar bjuda. Lika med pastor Bernard, förklarade fröken von Bogen, att hon, efter de anmärkningar, som nu voro af pastorn framställda, icke hade något att vid Öfverståthållare-embetets protokoll erinra. 7 Efter det Baijur hemställt, huruvida icke, till bestyrkande deraf, att sidenväfverskan Johanna Funk och bryggaren Frans Beckmans hustru, Maria Carolina Fernlund; såsom de sjelfve uppgifvit, blifvit af pastor Bernard i katholska församlingen upptagna, kyrkobok och dopregister borde inför Kongl. Hofrätten företes, förklarade advokatfiskalen Billbergh, som tillkändagaf, det han nu haft tillfälle taga del af, katholska skolans matrikel, deruöti Lovisa Åderman icke vore införd, att advokatfiskalen, derest icke Baijur kunde styrka motsatsen af hvad pastor Bernard, i afseende å Johanna Funk och hustru Beckman, uppgifvit, icke ville sätta i fråga riktigheten af samma uppgifter. : Pastor Bernard -påstod, att af kyrkoboken och dopregistret icke inhemtades annat förhål! lande än det af pastorn uppgifna, hvilket jemväl öfverensstämde med de hos öfverståthållareembetet företedda och i dess protokolll intagna prestbevis, men Baijur påyrkade icke desto mindre kyrkobokens och dopregistrets uppvisande samt begärde att, efter erhållen del af dagens protokoll, få, i anledning äf pastor Bernards ofvanintagna anförande, skriftligen andraga hvad Baijur kunde akta nödigt; hvarefter advokatfiskalen Billbergh, som ansåg sig, först sedan Baijur, på sätt han begärt, med anförande inkommit, kunna vidare; 1 målet sig yttra, i sådant afseende anhöll om . fjorton dagars anstånd. ; Herr. baron Cederström begärde häruppå ordet och afgaf, efter det samma begäran blifvit bifallen, följande anförande: I mitt vid målets förebafvande den 4:de dennes afgifna yttrande sökte jag ädagalägga, att lagens stadgande i 3 1 kap. missgerningsbalken blott :fser den rätta Tvangeliska läran, samt att det vore emot lagbudet och lagstiftarens rätta mening, att så upp-, fatta detsamma som skulle med den rätta evangeliska läran endast förstås den Lutherska läran, sädan den hos oss efter bekäpnelseskrifterna eller de Symboliska böckerna antagen är, men.jag anser det dock vara, af högsta vigt att framlägga den väda, som för den; ellmänna och enskilda säkerheten skulle uppstä, derest, i motsatts till hvad jag pästätt, en dylik tolkning af 3 S 1:a kap. missgerningsbalken, som nägon tid. synes vara följd, kunde göra sig gällande. I Enligt den Lutherska läran, sädan hon ivära Symboliska böcker är nedlagd och bevarad, är det en hufvud-, dogm natt tron allena gör menniskan salig ; och får jag ,säsom bevis härpå åberopa dels försvaret för den Augsjburgiska bekännelsen, (Apologia confessionis Augustanze) der det uti artikeln Om Rättfärdiggörelsen heter: iQuod remissionem peccatorum sola fide in Christum consequamur (Att vi erhälla syndernas förlåtelse alilenast genom tron på Christus), samt dels doktor Martin Luthers egna skrifter, som under namn af EvanIgelisk Själaspis för hemmet, blifvit på originalspräjket utgifne af diakonen, doktor J. L. Pasig, samt på svenska af pastorsadjunkten Axel Gustaf Ziegert, deruti det i betraktelserna för tisdagen i veckan Sexagesima bland annat heter: Det borgerliga väsendet har äfven sin rättfärdighet; de som bära ett sedligt lefverne hafva ock sin, men här mäste vi taga rättfär-. digheten efter Skriftens mening, hvilken rättfärdighet måste vara allena af trone på Christum. Ty alla ger-! jningat förmå så platt intet att gifva den rättlärdighet, som för Gud gäller, att de tvärtom göra menniskan värre inför Gud. Enligt det begrepp, som hos större delen af svenska folket är rådande, är rättfärdiggörelsens yttersta, enda samt hufvudsakliga grund, tron på tillfyllestgö,