Aftonbladet – 25 februari 1852, sida 2

land genom sitt snilles outtömliga tillgångar, var bragt derhän att nödgas draga sig tillbaka under allmän medömkan. Endossenterna af de larmoyanta vexlarne voro de gamla öfverlefvorna af Goetheska skolorna, hr Stahr (en författare och kritikus af förtjenst, men med en materialistisk rigtning, dyrkande Goethe ända till afguderi, och för öfrigt en ensidig kotteri-man), Fanny Lewald (en bland Berlins romanförfattarinnor, något kylig, och hvars talang, i likhet med alla tyska författarinnors, är instuderad) samt tutti quanti. Då uppträder plötsligt hr Campe, boktryckare i Hamburg och Heines gamla förläggare, och ger offentligt tillkänna, att han gjort en husvisitation hos musernas bortskämda barn och dervid påträffat något, som skulle fördunkla och bringa i förgätenhet allt hvad skalden hittills hade åstadkommit. Heine sjelf delade denna illusion. Vänner och fiender väntade sig något utomordenligt. Slutligen utkommo Romancero och doktor Faust. Döm om den allmänna förbittringen. Romancero utgör ett hvimmel af illa tänkta och illa sammansatta verser, hvardagliga tankar, sinnliga och låga bilder. Här och der något som påminner om bättre tider, en och annan purpur-trasa, en och annan poetisk reminiscens. Men hufvudsumman: blir, att Romancero icke kan finnas i en bildad qvinnas boudoir utan att kompromettera henne. Den öfverträffar i tygellöst sjelfsvåld allt hvad Decamerone och Ariosto hafva mest slipprigt. Lägg härtill, att det vämjeliga icke såsom i de Hundrade Novellerna, författade till den sköna Fiammettas ära, eller i Orlando Furioso, som utgjorde Hippolyts af Estå förtjusning — i någon mån skyles eller utsmyckas af en sydländsk fantasies glödande rikedom. Heine är sinnlig ända till äckel, med kall beräkning. Och sådana vederstyggligheter djerfves pensionstagaren ur de hemliga fonderna erbjuda Tyskland, nu då det sörjer öfver sina politiska förluster, sina förlorade illusioner, sin för lång tid tillintetgjorda frihet. Detta om Romancero. Hvad beträffar doktor