Aftonbladet – 25 februari 1852, sida 2

— Vi hafva vid ett föregående tillfälle fä stat uppmärksamhet på vigten af ädla förströelser för folket och på nödvändigheten att under hålla och skydda den gryende hågen till vettighet och upplysning hos samhällets anspråkslösaste klasser. De tillfällen, som förefinnas. att få höra vetenskapliga ämnen behandlade på ett lättfattligt sätt, äro härutinnan af der största betydelse och detär glädjande att desse tillfällen oupphörligt förökas. Men äfven den bildande konsten och de samlingar af dess alster, som för allmänheter göras tillgängliga, äro 1 detta afseende icke att förbise. Den bildande konsten är nemligen icke, hvad så många gerna vilja räkna den för, blott och bart ett medel för den rike till nöje och tidsfördrif, en liten lyx på lifvets utansida. Den sanna konsten afspeglar folkets innersta lif och väsende; den står i nära förhållande till det folks tro, seder och bildning, ur hvars anda den framgått. Den återinverkar också förädlande och förskönande på många lifvets former och förhållanden; och endast genom denna förädlande inflytelse på folklifvet, endast derigenom att råheten och försoffningen försvinna och ett enkelt, sundt och naturligt skönhetssinne undantränger modebarbariet, kan en nationel konst uppstå och existera. Ty konstnären, han må vara huru snillrik. som helst, står dock alltid i ett beroende af sitt folk och sin tid, dess bildning och hela andliga riktning: Det sanna skönhetssinnet står så väl tillsammans med sedigheten och den borgerliga friheten; det qväfver den råa njutningslystnaden och vandalisnen, Hvar och en, som uppriktigt nitälskar för en fosterländsk konst, bör derföre sträfva