Aftonbladet – 24 februari 1852, sida 1

Ingenting, om ej den sista tjensten, medbörgarelöjtnant, kulan har valt det bästa stället; som en äkta aristokrat gick hon direkte att taga plats i hjertat. Det är sorgligt, fortfor Bruidoux, vändande sig till de omgifvande söldaterne, det är sorgligt att se att en liten blynöt, måttad: af en skurk, skall kunna så lätt intränga uti en hederlig mans bröst. Jag skulle vilja. gifva mitt venstra öga för att blott tvenne minuter få vara på tu man hand med. den .markattan: till ;tvätterska, som: lagt sin gemena: hand på trycket!.:.. Det är onödigt att söga er, medborgare, att det aldrig komraer i fråga alt vår kamrat skall bli liggande der som en gammal damaska. Nej, SR ha sin sex fot djupa säng, alldeles liksom han varit född hertig eller pär under gamla regimen: -Hum!.:. hum! jag tyckte om den der gössen jag, mina barn! Han var en tapper buss. Han hade ej just mera ämne än jag uti sig att blifva en general en chef; men, i kasernen som i fiendens flank, var det-alitid en lust att gifva honom ett handslag: det var en kamrat af det mest oklanderliga uppförande... Hum!.. hum! medborgare, en tår kan rulla ned på en grånad mustasch utan att vanhedra den, när det är fråga om att säga det sista farvälåt en vän... Stackars Robert, medborgare! :.. Nu är han svedd!, i Sålunda slöt Bruidoux sitt föga akademiska tal, i det han med rockärmen boritorkade en tår, men ställets: och timmans allvarsamma högtidlighet, åsynen af: liket, åt hvars drag facklahs flämtande sken lånade någonting fantastiskt, slutligen, talarens vördade karakter hade äfven bidragit att gifva en högtidligt moralisk kraft åt denna improvisation; Granadörerne, hvilka utgjorde Bruidouxs anspråkslösa auditorium, sågo på hvarann, med en bifallande rörelse på hufvudet, liksom ville de ömsesidigt låta förstå, alt en soldat ej kunde önska sig eit vackrare åminnelsetal vid sin graf än det som den vältalige gamle sergeanten nu uppdukat för dem.