Aftonbladet – 23 februari 1852, sida 2

ert ställe. Jag vill bespara edra läppar skammen afett-brotts-angifvande, och ni skall få se öm jag rodnar då jag sätter martyrkronan på mitt hufvud. Den unga hänförda qvinnan, med ännu skälfvaride läppar, styrde med värdighet sina steg mot den dörr emot hvilken Andrea stod lutad, med. stel blick och darrande kropp. I det ögonblick Bellah vidrörde henne, för att bana sig väg, upphörde det stackars barnet att darra; hennes älskliga ansigte betäcktes med dödens blekhet, hennes ögon tillslöto sig, och hon sjönk sakta till golfvet. Bellah föll ned på sina begge knän, och mottog sin väns hufvud i sin famn, och, i det hon med kyssar öfverhöljde den svaga varelsens panna och hårlockar, utropade hon: ;Heliga jungfru Maria, hvad har jag gjort? Andrea, min syster! Min Gud! förlåt honom.,. Bistå henne! Arma syster! Förkrossade hjerta! Stackars förkrossade hjerta! Det är jag, Andrea.., Ingenting har händt, hör mig. Arma oskyldiga, hon vet ej hvar hön är... Huru kunde jag också bli ond på hefine? Andrea, tala blott till mig... Jag vill göra allt hvad du önskar, tala blott till mig, lilla älskade syster ! Andrea återvaknade så småningom till lif igen, under dessa ömma smekningar; hon öppnade ögonen, log som ett barn som vaknar ur sin ljufva slummer, och hviskade i det hon lade ett finger emot sin kind: ,Tillstå att du båller litet af honoml ,Godt! hon drömmer ännu, återtog Bellah, Känner du dig bättre, mitt barn?) Om du -håller af honom känner jag mig bättre; om du ej håller af honom; blir jag sämre igen, svarade. Andrea: Min Gud! min Gud) . Din Gud skall vara hans Gud, dn lag