Aftonbladet – 23 februari 1852, sida 2

kraft af sin, 107:de artikel revideras geitomjb enkel föstmajoritet. Omröstningen är blott underkastad den förmaliteten ätt erfordra en andra läsning efter 21 dägars mellantid: Nibegriper lätt, att den yttersta högern icke aktär för rof att begagna sig af denna breda brygga i 107:de artikeln, för att draga sig undan frän konstitutionens svigtande mark, inom sinå feödala förskansningar. Och detta är icke en blott och bart rhetorisk bild, använd för effektens skull. Edra läsare kunna vara öfvertygade att vi rent ut hotas med en medeltid, nödtorfteligen omarbetad och utsmyckad, och om vi icke redan nu blindt störta oss i dess djup, så är det sannerligen icke yttersta högerns fel. Ni vet utan tvifvel, att vi haft ett par bullersamma och betydelsefulla parlamentariska veckor. Det har varit den yttersta högerns första tornering inom författnings-revisionens inhägnad. Striden har inom första kammaren medfört omvexlande framgång och nederlag för högern. Emedlertid är denna nöjd med hvad den åstadkommit, Andra kammaren har också haft några intressanta förhandlingar, men som icke ledt till något annat resultat än att öka massan af de underdåniga dagordningar, som utgöra vår lagstiftande corps. nästan hela fädernearf. Vid sidan at dessa drabbningar, som utkämpas inför den förvånade allmänhetens ögon, om lappning och lagning af den knappt färdiggjorda konstitutionen, har man ministerkonseljens debatter om första kammarens sammansättning. Men vi vilja gå i ordning med frågorna. Till en början några ord om en sak, som föranledt en häftig diskussion i andra kam: maren. En ny-katolik hr Brauner har blifvit förvisad, först från Berlin såsom demokrat, och sedan från sin födelsestad under förevändning att han förlorat sin bosättningsrätt i någon annan stad i konungariket, emedan han aldrig bott der, och till råga på det orimliga tyranniet, har han icke kunnat erhålla -pass til utlandet. Sådana saker äro blott möjliga i ett land, der under den konstitutionella ytan polisväldet herrskar med outtröttlig verksamhet. Mar bör veta, att det i Preussen icke existerar någon lag, som medgifver regeringen rättighet att från någon stad förvisa en preussare. Det finnes blott ett edikt, afår 1817, rörande landstrykare. Redan det är något oerhördt, att en utländning kan förvisas utan andra lagliga former än helt enkelt en befallning af polis-chefen..Men. att; i ett civiliseradt land; en medborgare i detta samma land skall jägtas från stad till stad och ingenstädes kunna finna en tillflyktsort, och detta af det enda skälet att han hyser demokratiska åsigteripolitiken, — det är något som måste uppröra hvars och ens innersta känsla. Vid detta tillfälle bör jag säga er, att polischefen i Berlin är en allsmäktig embetsman, att han insänder sina rapporter direkte till konungen på samma gång som till ministrarne, och att han ofta förvisat skriftställare, tillhörande oppositionen, på eget bevåg och utan att förut meddela sig med inrikesministern, hvilken, för att undvika skandal, sedan nödgats godkänna hr Hinckeldeys godtyckliga handlingssätt. Denne ger tidningarna varningar, indrager tillståndsbref för utgifvare och boktryckare, tillsluter bokhandlarnes magasiner och, med ett ord, spelar helt och hållet herre i Berlin. Nyligen har han gått ända derhän att hota Constitutionelle Zeitung att beröfva dess tryckeriegare rättigbeten att utöfva sitt yrke, om tidningen fortfor att hejdlöst angripa — Louis Napoleon. Detta exempel är betecknande för pressens ställning i allmänhet, hvilken man nu vill helt och bållet tillintetgöra medelst lagförslaget om stämpelafgiften. För att nu återkomma till den Braunerska saken, så har debatten -derom i andra kammaren varit ganska lifligy och högra centern har funnit nog medlidande för att åtminstone understödja en föreslagen petitions öfverlemnande till ministeren, jemte uppmaning till densamma att ställa saken till rätta. Är det icke besynnerligt, att till och med blotta öfverlemnandet af petitionen, som innefattade ett indirekt tadel öfver hr Brauners förvisning, aftvingats majoriteten först efter en lång diskussion och medelst högra centerns understöd, som dennå gång tagit illa vid sig öfver, den skriande kränkningen af den personliga friheten. Andra kammaren har, så att säga, fullkomligt abdikerat i afseende på förbundsdagen i Frankfurt, då fråga var om en motion af Beseler, hvilken wille frälsa kronan Preussens suveränitet och våra: kamrars. oafhängighet af denna förbundsdag, der Österrike har öfvervig-Iten. : Motionen åsyftade att alla beslut af förTbundsdagen, hvilka kunde hafva något inflytande på Preussens inre angelägenheter, eller på. något sätt belasta staten eller preussiska Imedborgare, borde, för att anses gällande, TIbekräftas. af. de preussiska kamrarna. Intet kunde, vara mera billigt, intet mera konstitutionelt, än; denna motion. Den undanröjdes likväl genom motiverad. dagordning, som bestred. de preussiska kamrarnes rättighet att besluta, om en. allmän reglering af Preussens förhållande till förbundsdagen. ) Denna motiverade dagordning antogs med Jen ganska svag majoritet, som endast kunde åstadkommas derigenom att: de ministrar, som äro deputerade, röstade för densamma, och att Ide polska: representanterna. afhöllo sig från lomröstningen. Ty i-förbigående sagdt taga representanterna från Posen alltid parti för 1815 års, traktater, d. v. si förförbundsdagen. ; Jag kommer ni till första -karomarens reviIsiorisstrider: Ni känner partiernas förhållanIden och framför allt den religiösa och militä-; riska aristokratiens äfvensom den ministeriella OO, ee BM OL. AA a AA St MB DA ÖH KOMOQ ma Fe RA v— TT Ar dt RR RE RA a VN JV