Aftonbladet – 23 februari 1852, sida 2

sten;! den som: jag vet är en affälling. från sin tro,: och en adelsman .som fläckat sitt namn.w Så, du säger det!n utropade Andrea.; Nå väl! Likaså säker som att ni nu: med tvenne ord utplånat vår tioåriga vänskap, likaså visst skall hu caffällingen. och den: trolöse: vasallen få veta ännu: denna natt, hvilken tjenst ni fördrar af honom: Han må åtminstone få veta att han ej är den endå förrädare: här på stället. Låt mig gål Andrea, inföll fröken :de Kergant, dv skall ej handla så illa! Jag skall,, återtog Andrea; hvars fast tillslutna läppar vittnade om ett allvarligt beslut. Ni: har: tvingat mig att: rodna inför: er för min : broders skull; nu vill jag att ni skall rTodna inför honom, Bellah fattade med enbönfallande förskräckelse Andreas klädning, och: föll nästan på knä inför henne, i: det-hon sade: I din hela slägts namn; vid dinsjäls frälsning, dröj, jag besvär dig Andreals Nej,; nej, Jhafven alla: varit utan skonsamhet med migp, svarade den unga flickan; i det hon liksom uti en slags sinnesyrsel stampade: med : foten. Låt mig gå. I detsamma störtade hon mot dörren. Bellah hade rest sig och förblef orörlig; hennes anletsdrag hade iklädt sig mårmorns bleka hvithet; men elden i hennes själ förrådde sig genom hennes blixtrande ögonkast och genom rörligheten i hennes af vrede uppsvällda näsborrar; hon höjde med en majestätisk geste högra handens pekfinger och yttrade följande ord med-en exalterad högtidlighet: Andrea de Pelven, se der-den gästfrihet ni ger mig under edra förfiders tak! Detta ställe skall, tack vare er, hädanefter verkligen blifva ett förbannelsens hemvist; men; efter detär ert allvar, efter som denna olycka oundvikligen skall äga rum, så låt mig gå i