Aftonbladet – 19 februari 1852, sida 2

till och med dess namn för första gången. Det är bedröfliga tider min herren, svarade skogvaktaten med högtidlig höjning i röster när fågel förirrar sig i den buske der hans fader och moder sjungit vid hans bo. Kadop, afbröt honom Hervå strängt, y hafva fordom varit vänner, tvinga mig ej at nödgas glömma denna fordna vänskap. Jag frågar er om vi i denna dal hotas af någor serdeles fara, som ni försöker besvärja.n Dalen är ofta besökt af onda andar, sade Kado, i det han sänkte rösten och förde rad. bandet till munnen. Hvarföre tog ni då ej en annan väg? An: He då. endast, er sjelf för er löjliga faråga.s Jag hyser ingen farhågan, svarade bretagnaren. Jag har mången natt genomvandrat ensam mer än en dal, der det varit oroligt nattetid, och jag har aldrig varit rädd. Mitt samvete står skäöldfritt; emellan dem och mig. Stenarne dansa ej för den mannens ögon, hvars samvete är lugnt. Låt migiro få bedja, herr Pelven, ty jag ber ej för mig sjelfi Och för hvilken brottsling ber ni då, mäster Kado ? 5 , Denna fråga gjordes med en ton af vrede och hotelse, som vägvisaren tycktes förakta, ty han svarade genast utan den minsta förvirring, ehuruväl -hans röst mildrades åf ett sorgemoln: s : Jag bad, min herre, för dem, som glömt att bedja utder det de lärt sig att hota de landsmän, som en gång, medanh de ännuvorö helt små, vaggat dem på sina knän. Detta åkallande af barndomsminnen, gjordt af en stämma, fordom så kär, uppmjukade i ögonblicket ända till: vekhet den unga mannens stolthet. Genom en särdeles nyck i hans karakter, fann han sig mera känslig för denne bondes okonstlade förebråelse, om hyars begrepp angående sträng redbarket han var så