Aftonbladet – 19 februari 1852, sida 2

ir de Montalamberts upptagande 1 iranska kademien höllos så väl af den nyupptagne! edamoten som af herr Guizot, hafva ådragit: ig allmän uppmärksamhet, i anseende till den närkliga tidpunkt i hvilken de hållit, då både ressöch tribuns är förstummad och ivanse nde till de båda celebriteternas motsatta kaakter och åsigter.. Om Montalamberts tal neddela vi ur PIndependance belge en kort: fversigt Och karakteristik. Ur hi Guizots svarl neddela vi i utdrag det vigtigaste. Som läaren finner vidrör Guizot i början af sitt föedrag vårt fädernesland, med anledning deraf, utt herr Montalambert någon tid vistats i Stock10olm, der hans fader på 1820:ta!et var fransysk minister. Redogörelsen ur VIndependance belge följer: Kl. 2 anlände, med en verkligen konungsig punktlighet, de tre akademiens embetsmän arr Guizot, Villemain och, Ancelot. -Alla tre ouro uniform. Deras inträde -helsadesmed varmt bifall. Den frejdade Guizot, som i nära yra års tid fört ett så tillbakadraget lif, hade uppenbarligen största andelen i.det smickrande mottagandet: ved Hr de Montalembert intager sin plats melan hrr Måerimee -och Pasquier -(kansleren), samma plats som innehafts af hr Droz, hvilke han efterträdde: Hr de Montalembert bar för första gängen sin uniform, prydd med grönskande: palmqvistar. -Hrde Montalembert är icke dekoreråd med något ordenstecken. Han bar gråa handskar. Nu uppvecklar han sina redan tryckta pappersark och börjar uppläsningen, med böjd hals och blicken emellanåt rigtad åt sidan. En kort inledning; öfver det gamla themat om den inträdandes litterära ovärdighet, passerar utan protest. Föredraget antager icke någon egentlig hållning förrän. då. han börjar tala om hr Droz. De första: ord, -.som väckte någon synbar rörelse, voro då talaren åberopade den profetiska tanken, yttrad af en akademist, att om republiken en dag äterinfördes i Frankrike, skulle den leda till anarki, nästa dag efterföljd af despotismen. Detta ställe applåderades. Jag vet icke om det var med hänsyftning på hr de Lamartine som ett ställe förekom, der det talas om de vådliga osanningarna i den historiska improvisationen,. Slutligen kom ett vidlyftigt loftal öfver Ludvig XVI, föranledt af denne furstes, af hr Droz författade, historia. Församlingen förblef tyst, ehuru ett genljud: af dessa samma tänkesätt, som förekom i hr Guizots svar, mottogs med en salva af hänryckt förtjusning. Loftalet öfverkonungadömets 34 år, som följde på våra stora krig, rönte bifall. Hr Mole, som förmodligen kände sig något opasslig, lemnade salen Tär föredraget vidrörde denna punkt. En lång episod om ärftlighetens företräden, en annan om falskheten i det republikanska valspråket jemlikhet, gjorde likaledes starkt intryck, fastän olika hos olika klasser af den åhörande publiken. Men -hufvudpunkten i föredraget, den process :som inleddes mot den första konstituerande församlingen, blef i synderhet väl emottagen; deremot spordes föga deltagande-vid teckningen af förföljelserna mot kyrkan efter år 89, Damerna rördes lifligt af ett vackert loftal öfver Marie Antoinette. :Areminnet öfver erkebiskopen af Paris, monseigneur Affre, kunde icke undgå att fiina sympathier. I det hela, och serdeles vid omnämnandet af hr Droz historiska arbeten öfver de revolutionära tiderna, gjorde talaren ett lifligt utfall emot revolutionen, i det han angrep: lika mycket deså princip, som dess verktyg, framhållande företrädesvis den satsen: att revolutionen icke vore rätta medlet att beröfva somliga deras öfrerflöd, för att gifva åt andra deras nödtorft. Endast slutet af talet antog en afgjordt religiös hållning och slog öfver i predikoton. En öfvergång till några smickrande ord om akademien behandlades med den blygsamhet, som anstår en recipients ställning, och slutorden, rigtade till hr Guizot, framkallade ett lifligt bifall. Detta tal upplästes med en viss enformig het i tönen, utan värma och utan något lifligare eftertryck åt de egentliga. kraftställena. Kejsarens namn nämndes med beröm, såsom revolutionens undertryckare. Icke en enda häntydning på statens nuvarande öfverhufvud, lika litet: som någon sådan förekom i Guizots svar. Nu. uppsteg Guizot. Hr de Montalembert satte lorgnetten för ögat, för att taga den tillstädesvarande publiken i skärskådande. Man anmärkte att han i allmänhet icke ofta vände sig emot den utmärkte -man;: som besvarade hans tal, och som vid detta tillfälle för första gängen sedan 1848 offentligt uppträdde för att taga till. ordet. Ur Guizots svar meddela vi: Jag vet icke, min herre, om ni erinrar er den första omständighet under hvilken jag hade äran att göra er bekantskap; för min del minnes jag den och jag har alltid erinrat mig den med: en liflig känsla. af intresse och tillfredsställelse. Ni var mycket ung då; ni hade knappt hunnit nittonde äret. Ni återkom trån Sverige, der-er herr fader var konung Carl X:s: minister. De strider, som de gamla svenska institutionerna utkämpade, hade mäktigt intresserat er. och fästat er uppmärksamhet. Ni kände: ett-behof och nästan en skyldighet att vända, våra blickar till detta ädla folk, som för tvenne sekler sedan, med ett beundransvärdt mod och en beundransvärd hängifvenhet gemensamt med Frankrike uti den Europeiska vågskålen kastade den afgörande. vigten-af en hjelte; dess konung. Ni önskade att hvad ni sett och känt i Gustaf Adolfs fädernaslånd