Aftonbladet – 19 februari 1852, sida 2

Som Hervå utsagt dessa ord gaf han sir häst sporrarne: försatt förmå dencatt nedstiga på den qvistiga gångstigen, som slingrande förde utför höjden: Sedan Francis gifvit ordres ål soldaterna att fortsätta marschen; skyndade ban sig åter till sin vän. Ni: hår rätt, sade-han:till Hervå, det är ingen vanlig: qvinna, denna fröken de Kergant; hennes röst char, jag vet ej hvad: för klart genomträngande som: griper-själen. Jag beundrar: er: som kunde svara henne, Jag i ert ställe hade genast tagit till flykten: Hon hatar: mig,, -mumlade Pelven, hon hatar mig, och hvad som är ändå. värre, hon föraktår mig. ; Det må nu så vara att hon inte älskar er, Hervå, det-kan väl vara rmöjligt, ehuru det kan vara likaså möjligt att hon älskar er; nen... För tusant hvad kommer: väl åt vägvisarn?: Se bara, huru han gör korstecken ned: armarne.x l ,Någon bretagnsk vidskepelse troligenn, sade Ierve. Han: närmade sig derpå sakta vägviaren: och trodde sig höra honom mumla en yst bön, och hån såg huru han med ångest örde ett långt radband till sinalläppar. : Förrånad öfver detta anfall af gudaktighet, lade len unge mannen sakta sin: hand på-vägvisarens axel, hvilken förskräakt spratt: till; Förlåt, min vänn, sade Pelvensz: ;smen den vär vägen tycks vara svår, och vi komma gär erligen attj ha behof af allt ert nit. Ögonplicket är illa valdt för att fördjupa er i bedandex d Det anstäår ej ättlingen af dem som sofva len eviga sömnen derbortav, svarade allvarigt-bretagnaren, i det han utsträckte sin hand mot slottsruinen, ätt säga att man ej bör pedja, då man nedstiger uti Groachs-dalen. Ni vet, Kado, att jag aldrig vistats:i denna akt: jag är således alldeles okunnig om den ör 085 liggande: dalens egenheter, jag hör