Aftonbladet – 19 februari 1852, sida 2

bidraga tll förverkligandet af er önskan. Detta, min herre; var vårt första möte och ert första arbete, — — — Många år, och hvilka år, min herre, hafva förflutit sedan denna tidpunkt! Våra förhållanden till hvarandra hafva varit underkastade många skiftningar. Vi hafva länge varit fremmande för hvarandra och ofta hvarandras mottsåndare. Född i den katholska kyrkans sköte, har ni, redan vid de första stegen på er bana, intagit ett rum, och ett stortrum; bland dess-mest nitiska försvarate. Jag harförblifvit trogen minå fäders protestant cKÄNR: Jag här haft äran att länge vara en a i-monarkiens rådgifvare, och ni har länge bekämpat, icke sjelfva denna monarki, men den politik som den nästan oafbrutet följde, och som den ansåg öfverensstämmande med landets högre intressen. Oaktadt så många och så stora skiljaktigheter i våra meningar, här jag aldrig upphört att för er känna det intresse, den :tillgifvenhet, som ni vid vårt första sammanträffande ingaf mig. Midt-i det offentliga lifvets strider och oäktadt ofta träffad af edra hugg och nödsakad att äfven mot er rikta mina, har jag alltid hos mig hyst instinkten af en hemlig sympati, sömI grunden förenade våra önskningar och våra sträfvanden, åtminstone i deras innersta : och. sista mål. Det var en känsla, hvarom ni sannolikt icke haft någon aning, en känsla som jag icke erfor då jag hade att bekämpa er, men: som: jag mer än en gång återfann i sjelfva stridens ögonblick och hyilken jag gör mig ett nöje af att i dag för er uttrycka. Det skulle förvåna mig, min herre, om icke årens lopp och lifvets lärdomar på er utöfvat samma inflytande som det jag sjelf erfarit. Ju mera jag inträngt i tingens, menniskornas och mitt eget inre väsende och erfarenhet, dess mer har jag känt på samma gång mina allmänna åsigter befästade och mina personliga intryck lugnas och mildras. Billigheten, jag vill icke säga toleransen, mot andras res ligtösa och politiska öfvertygelse -har tillväxt i bredd med mitt lugn och min trygghet i min egen tro. Det är ungdomen, det är dess naturliga oerfarenhet och dess passionerade fördomar, som göra oss ofördragsamma och bittra i våra omdömen om andra. I mån som jag frigör mig från mig sjelf och tiden aflägsnar mig långt från våra strider, kan jag utan ansträngning försätta mig i en lugn och mild uppfattning at idger och känslor, som icke äro mina. Ni vet det, min herre: Det gifves många boningar i min faders rike, har vår herre Jesus Christus sagt; det gifves äfven härnere många vägar för de rättsinnige genom lifvets: svårigheter och mörker, och de kunna råkas vid: målet, utan att ha sett hvarandra vid vandringens början eller mött hvarandra på vägen. — — — : Näst Gud och sig sjelf har Frankrike för sin civilisation att tacka monarkien och den kristna kyrkan. Gud bestämmer nationernas plats i mensklighetens lif och är herre öfver deras öden. Under hans välde är det genom sinaegna ansträngningar, genom sin under seklerna utvecklade. intelligens och energi, som de tillväxa och förkofras. Ärorika eller olyckliga; spela de alltid. sjelfva första rollen i sin historia. Men vid sidan af den makt, som utöfvas af det gudomliga beskyddet och deras eget arbete, uppresa sig alltid inom nationerna vissa inflytanden, som leda och bistå demy vissa institutioner, som blifva deras förnämsta medel till styrka och bestånd, till välmåga och storhet. Monarkien och den kristna kyrkan hafva i Frankrikes historia intagit denna plats: vid: dessa tvenne institutioner, vid dessa tvenne inflytelser har det moraliska och politiska lifvet i vårt fädernesland under femton sekler fästat sig, såsom vid sin förenings-och medelpunkt. Det är lätt att uppspana och framlägga ofullkomligheterna uti dessa i våra öden så djupt ingripande institutioner samt defel de begått. Men då män allvarligare undersöker saken, utgår detta arbete endastfrån ytliga och förvända sinnen. Alla-menskliga institutioner äro ofullkomliga; alla menskliga myndigheter-begå fel; detvär en nödvändighet, en :skyldighet att erkänna denna alltings ofullkomlighet, och genom kraftiga garantier derifrån skydda folken. Men då man en gäng medgifvit detta faktum och denna princip, qvarstår icke desto mindre karakteren och de allmänna verkningarne af de institutioner, som yttrat sitt inflytande på den nationella tillvaron. Om man ådagalagt alla konungamaktens och kyrkans fel och villfarelser i Frankrike, så har man likväl icke derigenom förändrat Frankrikes historia; kyrkan och konungamakten .qvarstå icke: destomindre såsom de skyddande inflytelser, hvilka värnat och ledt det franska samhället i dess ärorika utveckling. (Forts.) — 2——I—