Aftonbladet – 18 februari 1852, sida 2

utan en sällsynt skönhet — men en skönhet, som mera förbländar än rör oss. Hvilken sb nady, min kära Pelven, emellan henne och . .n Gamla stiftsfröken, inföll Hervå skälmaktigt; visserligen, skilnaden är i ögonen fallande, och jag just beundrar er för att ni anmärkt den., Under det de unga männen språkade med hvarandra, hade de fått några stegs försprång framför den öfriga eskorten, som nu höll på att sträfva uppför en brant kulle. Landskapet bestod af en kedja nakna höjder, emellan hvilka bäckar runno, letande sig fram mellan klipporna. Soldatlinien i blänkande uniformer, som vågformigt rörde sig utefter gångstigen, den behagfulla anblicken af den qvinliga kavalkaden, de fladdrande slöjorna, de hvita plymerna, som vajade för vinden på amazonernas lätta hattar, detta lif, denna rörelse och alla dessa skiftarde färger uti denna öde nejd framställde för ögat en anblick af det mest pittoreska intresse, hvilken ej heller undföll våra begge unga krigare. Men se då, Pelven, utropade Francis, stycker ni er inte sjelf i ett sådant ögonblick som detta vara lik en trollkarl, hvilken hemligen bortför ett helt bo af prinsessor, med gamla enkemamma, förstås väl?, ; Jag tycker snarare jag är en förtrollad än en trollkarla, återtog Hervå. Jag vill äfven säga dig, Francis, attjag icke tycker om denna ödsliga trakt, och att jag har föga förtroende till vår vägvisare; han är visst i många afseenden en hederlig karl, men royalist till kropp och sjöls Jag ber dig, gif noga akt på honom. Vänta, för alldel! Hvad ämnar han väl nu företaga sig, jag vill fråga dig det? Skogvaktaren. följde just då kanten af en ljunghed, som på hans högra sida afskars utaf en tvärbrant, och stannade stundtals för att