Aftonbladet – 18 februari 1852, sida 2

icke åtnjuta något understöd af den allmänna ; fattigvården. Hvar och en inser att personer : de fyra sista kategorierna, derest de aningen äro oduglige till arbete eller ock ej. kunna erhålla någon arbetsförtjenst, måste tig-! sa, i fall de ej vilja föredraga att svälta ihiäl. : Det synes som man ej precis behöft höra öf-l: verståthållareembetet, för att inse detta. Men dessa kategorier omfatta ett stort antal individer. Endast barackhjonen uppgingo för ett par dagar sedan till öfver 200; de hafva va-l rit ända till 240. Försörjningshjoned utgjorde under loppet af 1850 i medeltal 420 (högsta antalet var 558) och understödstagarnel utom hus öfver 800 (deras högsta antal utgjorde 1312)). Antalet af utfattige, som icke komma i åtnjutande af fattigvård och derföre ej blifva upptagna i fattigvårdsrullorna, är naturligtvis oberäkneligt. . Att i enlighet med öfverståthållareembetets skrifvelse vidtaga. sådane åtgärder, att detta stora antal af nödställda samhällsmedlemmar kunna erhålla sitt uppehälle? utan bettlande, torde för statsnämnden blifva en: rätt kinkig sak, och vi kunna tyvärr ej ..dela Svenska Tidningens sanguiniska förhoppningar; att stadsnämnden skall äfven med bästa vilja lyckas härutinnan. Förhållandet är nemligen, att det samhällsonda, hvars endast mest framträdande och i ögonen fallande uppenbarelse tiggeriet utgör, ligger alltför djupt att kunna endast på fattigvårdsväg helas. Undersök eländets källor, börja de genomgripande åtgärderna der; då kan det blifva hopp om något bättre. Innan man detta gjort, blifva äfven de kraftigaste och mest genomgripande fattigvårdsåtgärder endast palliativer. hvilka ej få underlåtas — det kan aldrig falla oss in att påstå — men som aldrig uppnå ändamålet. Med all aktning för öfverståthållareembetets goda afsigt, synes det oss således som dess uppmaning till stadsnämnden röjde någon kortsynthet i afseende å både det öfverklagade ondas rätta natur och möjligheten för stadsnämnden att afhjelpa detsamma. Det vore sannerligen ingen nöd, om det ginge så lätt att hjelpa saken, som öfverståthållareembetet i sin så der temligen sans fagon utkastade uppmaning synes föreställa sig. Då man för vinnande af det afsedda ändamålet oupphörligt äskar mera penningar och anser att dermed allt skall hjelpas, torde det ej vara ur vägen att i största korthet upplysa hvilka summor i hufvudstaden årligen utbetalas i och för den medellösa delen af befolkningen. Är 1849 utgjorde utgifterna för Stockbolms fattigvård omkring 100,000 rdr bko, utom de understöd, som lemnades behöfvande ifrån en mängd välgörande inrättningar och milda stiftelser, hvilka understöd samma år uppgingo till 313,000 rdr bko, således summa utgifter i och för behöfvande: 413,000 rdr bko, (5 proc. ränta på ett kapital af mer än 8 millioner). r 1850 uppgick denna summa till omkring 420,000 rdr bko. Antoge man att hvarje behöfvande erhölle ett årligt understöd af 50 rdr bko, så blefve sistnämnde summa tillräcklig för öfver 8000 (säger: åtta tusen) personer. Nu är den dock fördelad på ett vida större antal, alldenstund endast de personer, :som erhöllo bidrag af de enskilta fonderna och milda stiftelserna år 1849 utgjorde 11,619, dervid det dock bör anmärkas, att samma person understundom har bidrag ifrån flera fonder. Emellertid är det ingalunda öfverdrifvet att upptaga antalet af fattigunderhållstagare i hufvudstaden till 10,000 personer; tager man derjemte i betraktande att ett stort antal af dessa hafva familj att försörja. torde antalet af individer, som medelbart eller omedelbart emottaga fattigunderstöd, utan fara för öfverdrift, kunna fördubblas. Ungefär en femtedel af hufvudstadens befolkning befinna sig sålunda i kategorien att mer eller mindre understödjas af den allmänna barmhertigheten. Det är att anmärka, att vid de upptagne summorna inga sådana fastigheter som sjelfva fattighus-, barnhusoch arbetshusbyggnaderna blifvit tagna med i beräkning; upptoge man räntorna eller de probabla hyrorna af dessa byggnader blefve de årliga fattigvårdsomkostnaderna betydligt ökade. Icke heller hafva vi tagit med i beräkningen utgifterna för fångvården och hela sjukvården, hvilka till: en väsendtlig grad sammanhänga med pauperismen; icke heller hospitalet för svagsinnta, kvilket ensamt äger en fond af nära en million rdr rgs. Likaså hafva vi fullkomligt förbigått den enskilda harmhertighetem hvilken går till ofantliga summor. — Det bör tilläggas, att vid kalkylen öfver antalet af allmosetagare vi icke upptagit de många, som endast lefva af den enskilda barmhertigheten. Man finner af allt detta, att de kapitaler hufvudstaden disponerar i och för samhällsmedlemmar, som ej sjelfva kunna förvärfva sitt falla lifsuppehälle, äro högst betydliga. Och ändock kan eländet ej ens skylas; ändock vandra skaror af tiggare utåt våra gator, att icke tala om de många olyckliga, som i usla kyffen. gömmar sin jemmer och sin blygd. I sanning — genomgripande åtgärder behöfvas nog! Icke ligger dock all hjelp deri, att oupphörligt mera penningar tillskjutas. De förrinna som droppar i hafvet, derest man ej lär sig sättet för deras rätta användande, Litet hvar börjar nu också inse detta, men när det kommer till handling vilja få vara med derom. Man talar varmt och är ense, så länge man får hålla sig till den allmänna satsen; helt annat blir det, då det gäller den praktiska: detaljen... Vi hafva i en artikel vid förra årets slut om den förekommande fattigvården, åntydt blott det nödvändigaste, som vore att göra, och ändock hafva vi hört personer, 3 Se Berättelse af revisorerna till granskning af Stockholms stads fattigvärdsförvaltning för är 1850.