Aftonbladet – 18 februari 1852, sida 2

Nå väl, Francis! sade Han till honom, .hade jag orätt, då jag sade att jag ej anade något godt af detta återseende? Tusenfallt orätt, så framt ni ej lägger på vågskål i ert hjerta det der gamla snölockiga hufvudets beteende, emot den engelns innerliga ömhet, som ni kallar er syster. Visserligen inte; men nu då edra ögon skådat fröken de Kergant, säg mig, Francis, hvad tänker ni om henne? Hon är behaglig, Herv. ; Så, jag måtte säga — behaglig, löjtnant Francis? Ni öfverdrifver ej edra. uttryck, min herre. Och det sätt hvarmed hon helsade mig, fann ni det äfven behagligt; säg mig, bar ni den godheten att tycka det skulle vara angenämt för mig? Hvarken angenämt eller något annat, på min ära, ty hon helsade inte alls på er; men er syster, Pelven, er förtjusande syster. ,.. Min förtjusande systers — afbröt Hervå honom med en liten förbittring — har ej behof af en försvarare, emedan ingen anfallit henne, mig veterligt. g Francis svarade ej, utan såg endast på Hervå med ett uttryck af förvåning och ledsnad, som genast lugnade den unga mannen. Hvarför också för tusan, återtog han skrattande, svara mig om Andrea då jag talar om Bellah? Men allvarsamt taladt, min kära Francis, medgif att fröken de Kergan har ett slags skönhet, som nästan förskräcker. Förskräcker — ja, det är just det rätta ordet, För en stund sedan upptog Jag hennes näsduk. Hon tackade mig, i det hon fäste sina ögon så skarpt och forskande på mig, att jag darrade ända i tåspetsen. Jag ville söga henne en artighet, men omöjligt för mig att få fram mer än ett otydligt mummel, och jag säger er i förtroende, att jag just är litet ond på henne sedan dess. Hon är tvifvels