Aftonbladet – 17 februari 1852, sida 1

—L— jag så får kalla dets: Den aldra största vore dock utan tvifve, om det blefve möjligt atten gång allvarsamt taga i hop med det olyckligaste fenomenet af det nu rådande tiggeri-systemet: barnens tiggeri. Man kan slutligen komma till en hemsk känsla af misströstan om de -fullväxta allmose-hjonen och begynna nästan förhärda sig vid åsynen af deras, icke sällan sjelfförvållade och trelska elände; men vid blicken på den mängd barn, som med full fart gå samma öde till möte, är det omöjligt att värja sig för en med bäfvan blandad ömkan. Kunde. någon ting göras åtminstone till de arma varelsernas räddning undan lättjan och lasten, som nu ofelbart i dem vänta ett rof, så skulle äfven den -ömsintaste menhnisko-vän kanske icke räkna allt för noga med de försakelser, som ett strängare handhafvande af författningarna kunde ålägga det fullvuxna allmose-hjonet. -Erkänna måste man, att icke litet är här redan. gjordt för barns räddning undan nöd och last; men mycket återstår; och deribland vill jag föreställa mig att det första vore att absolut förekomma deras inöfning ti;l offentligt tiggeri. Månne icke det åtminstone skulle kunna vinnas genom den plan, jag här vågat föreslå? Jag älskar att tro det, men öfverlemnar med tillförsigt planens -detalj-uttänkande åt Nämnden, som i dylika. ämnen har erfarenhet och insigter, dem den enskil de har svårt att få. Stockkolm d. 14 Febr. 1832. 4 B. LETA. ju RDARONERSNSTTTRIECTNNN SSD sta vinsten af en välgörenhets-Cotisering, om H