Aftonbladet – 17 februari 1852, sida 1

Gamla Kungsholmsbrogatan; i C. M. A. Törngrens vid rgatan; i H. Krooks, N:o 21 vid-Storgatan; i P. M. I ider 16 sk. banko. införes ingen annons och för större myndigheterna. Dessa skygga nu tillbaka för Jatt handhafva förbudet mot tiggeri; men de skulle kunna hafva hjerta att förfara med stränghet, om ett samfund trädde fram och sade: se bär fullt ut så mycket, som vi dagligen lutdela vid våra dörrar och på gatorna. Vi Ihålla det de nödställda tillhanda, och i lämpligare form än genom utdelandet ur hand kunnat Iske. Men vi fordre deremot att icke vidare blifva öfverlupne, skandaliserade och oroade i våra boningsrum eller salubodar. Verkställigheten af denna idå har jag tänkt Imig ungefär på följande sätt: invånarne t. ex. i en af stadens territorial-församlingar öfverenskomma att till tiggare utdela lika belopp, som de nu skänka dem ur hand för dagen, I men att utdela det på annat sätt och med vilkor att befrias från obehaget af den dagliga beröringen med eländet under dess vämjeliga och anstötliga former -— ofta med flit vämjeliga och anstötliga. Den som hugfälles att sålunda köpa sig fri från detta obehag, uträknar den summa, han hitintills utgifvit i allmosor, och utfäster sig att erlägga lika mycket — fullt ut, heldre öfver än under, emedan äfven skenet af åtgärdens vidtagande såsom en besparingsutväg bör undvikas — och att, i samråd red desöfrige likasinnade, vidtaga enanstalt till medlens -utdelande, hvilket förmodligen bäst skedde genom en anhällan hos församlingens fattighusdirektion att för de insamlade medlen föanstalta om utdelning af soppa och andra lämpliga matvaror, på de tider och dagar, då allmoseutdelningen vanligen försiggår. Kanske borde denna matutdelning sättas i sammanhang med barackinrättningen och arbetshus; men jag vill icke tilltro mig att föreslå företagets Teglementering, utan förlitar mig, i det afseendet, på direktionens upplysta. erfarenhet. Om en dylik öfverenskommelseblifvit uppgjord, anmäler samfundet saken hös polisstyrelsen och söker utverka befallning till dess tjenstemän och. betjente att obevekligen vaka öfver, atttiggare afhållas från samfundsledamöternas hus och bodar, med alla medel, som lagligen kunna användas. Ingen fattig, som til:hörer det distriktet, har: fog -att beklaga sig, emedan han erhåller fullt lika mycket som han förut erhållit; och fattiga från andra. distrikter eller församlingar hafva inga anspråk, hvarken på grund af eg elier billighet. Tillika förbinda sig ledamöterne att under inga omständigheter eller vilkor låta -beveka sig att enskildt ge allmosa, och att, i fall de ändock blifva af tiggare besvärade, ofelbart göra anmäran hos polisen och söka skydd. Förbudet att tigga kan aldrig verksamt handhafvas, utan att ett lika strängt förbud mot att gifva finnes och handhafves; och att komma till ett förbud af detta sistnämnde slag genom blott lagstiftning torde hafva sma svårigheter, i anseende till de rådande begreppen ; genom frivilligt åtagande kan det deremot ske. Ett sådant exempel, eller ett par, skulle kunna visa vägen och utgöra en väckelse till allmänna åtgärder i samma syftning. --Om t ex. ett samfund, bestående af så aktningsvärda och upplysta medlemmar, som S:t Jacobs församling, funne sig hugadt ätt taga den verkligen högvigtiga frågan i allvarligt öfvervägande och beslutade att vidtaga någon åtgärd i den här antydda syftningen, så är det mer än troligt, att exemplet skulle föranleda efterföljd. Jag har uträknat, att i min bod och i mitt hushåll utdelas årligen allmosor till ett belopp af ungefär 100 rdr bko; och jag är beredd att öka det till 133 rdr 16 sk., som jag förbinder mig att hålla församlingens styrelse tillhanda, i fall en sådan öfverenskommelse kan träffas, som den föreslagna, och tiggeriet upphöra, Säkerligen finnas många, som hysd samma åsigt och önskan — jag har genom samtal öfvertygat mig derom —; och frågan är knappast mera, om man bör, utan blott hur man kan bringa saken till. verkställighet. Utom det skäl jag redan uppgifvit, nemligen olägenheten och obehaget (i viss mån äfven faran) af de tiggandes besök hemma i husen och bodarna, finnes ett annat, kanske ännu mera talande, och som jag är säker skall verksammare än något annat beveka den tänkande menniskovännen att gilla min framställning: det skälet, att allmose-utdelningen wu hand icke lindrar nöden i samma mån, som hon är kännbar för gifvaren. Att utdelning af penningar är en nästan alldeles förfelad Barmhertighet, det har länge varit insedt, emedan de i de flesta fall användas till annat än! mat, ja till sådant, som är värre än ingen allmosa: och det är temligen allmänt vedertaget att utdela bröd. Men ty värr gäckas äfven denna försigtighet: hvar och en kan till sin förvåning och bedröfvelse öfvertyga sig, att i många fall de samlade brödstyckena säljas till föda för andra än menniskor, och att bränvin köpes derför, Den nästan fullkomliga omöjligheten att vare viss, alt, vid allmoseutdelving ur hand, man gjort något verkligen godt med sin välgörenhet, har utan tvifvel redan ledt de flesta vältänkande till betraktelser och. önskningar i ungefärligen samma syftning som de här fråmställda; och detta inger mig hopp, att min plan skall behiertas. Inoen sann mennieka