Aftonbladet – 17 februari 1852, sida 1

Tul S1 Jacobs förEs ve somimgs Hämnd. Såsom husägare och bosatt inom församlingen, tager jag mig friheten att vända mig till Tit. med en framställning, föranledd af en företeelse, som vi alla dagligen se med sorg och motvilja. Om Tit. icke kan i frågan omedelbart vidtaga något beslut eller någon åtgärd, så torde dock åtminstone ett initiativ, under en eller annan form, ligga närmare till hands för Tit. än för den enskilde. Nöd och elände finnas öfverallt; men ingenstädes, åtminstone så vidt jag varit i tillfälle att se, visar det sig så upprörande och anstötligt, som härstädes, under skepnaden af tiggeri; icke ens i Sverige synes det på någon ort så, som i Stockholm. Alla få erfara det men ingen till den grad, som de, hvilka hafva öppna bodar; och i flera år har jag begrundat, om någon möj.ighet icke skulle finnas att undanrödja obehaget och — jag vågar öppet säga det — skammen för rikets hufvudstad att ännu dragas med ett ondt, som redan försvunnit i andra stora städer inom den civiliserade verlden. Förbud mot tiggande på gator och i hus lärer finnas, men kan, säger man, icke verksamt handhafvas; och skälet uppgifves vara, ait man kan icke förfara med stränghet, emedan. de allmänna tillgångarne för tiggarnes underhåll äro otillräckliga. Att tro på detta skäl ör jag visserligen böjd, ty det tyckes törhålla sig så, att fonder och stiftelser aldrig kunna till den grad hopas, att icke behofvet växer, icke blott i jemnbredd med dem, utan äfven förbi dem; men det vore att misströsta om menskligt samhälle, i fall man häraf antoge, att det onda är fullkomligen utan all bot. Obestriöligt är, att understödet måste dock alltid till slut svara emot behofvet; och huru detta tillgår, i fall fonder och anslag äro ot: .1räckl ga, det förklaras endast genom de i hus och på gator enskildt utdelade allmosor; dessa fylla bristen. Häraf tyckes följa, att det offentliga tiggeriet bör kunna bämmas med det vi kor, att jemnt så stor summa, som de ur hand utdelade allmosor utgöra, tillägges till hvad, fonder och uttaxerade fattigförsörjningsafgifter inbringa. Säkert vore den förhoppningen allt för sanguinisk, att ett dylikt tilägg skulle hjelpa i längden; behofvet skulle utan allt tvifvel snart växa förbi den nya summan, såsom det växt förbi den gamla, hvilken kan antagas. hafva ett ögonblick varit tillräcklig. Detta skulle dock blitva det bedröfliga resultatet endast i det fall, att ran icke ändtligen en gång med oböjlig stränghet sade: ru är det slut! Hade ett dylikt ord blifvit uttaladt vid något föregående stadium af försörjnings-reg!eringen, så kunde det redan då bafva hämmat det anstötliga skådespelet af ett öppet tiggeri. Men att såltnda gå tillbaka lärer vara omöjligt; och det torde vara nödvändigt att, för att våga uttala det magiska ordet, öka bördan med så mycket, som de utdelade allmosorne belöpa sig till i detta ögonblick. Imedlertid är det att befara, att en allmän åtgärd för ändamålet hvarken kan tllvägabringas eller, om hon det än kunde, hafva något tillfredsställande resultat. Hvad gom kan göras med något hopp om framgång, bör kanske fö sökas mera enskildt, genom öfveri nskommelser inom trängre kretsar; hvarvid inedlert d erfordras, att dessa kunna påräkna understöd och beredvillig handräckning af de offentliga polis