Aftonbladet – 14 februari 1852, sida 2

äl hos öfverstäthällareembetet uppgifvit, det Lovisa Iderman skulle sagt sig hafva blifvit af fröken von 3ogen lockad och förledd att antaga katolska religioen, men att sädant icke vore i nägon män styrkt ler medgifvet, likasom icke heller i öfrigt nägon mederkan uti ifrägavarande hänseende, så vida dermed örstodes inverkan genom användande at personligt nflytande, kunde läggas fröken till last, utan hade röken von Bogen, säsom hennes i öfverstäthällarembetets protokoll omförmälda förklaring ock inneölle, endast hos pastor Bernard förenat sina böner ned Lovisa Adermans derom, att denna mätte varda församlingen upptagen; förmenande hr baren Celerström, att en så beskaftad förbön icke kunde hänöras till sädan medverkan i afseende ä en persons fvergäng till katolska läran, som, enligt gällande örfattningar, vore straffbar. Pastor Bernard och fröken von Bogen vitsordade värpå hvad hr baron Cederström uppgifvit säväl om barnens intagande i katolska skolan, som rörande fröcen von Bogens för Lovisa Aderman fällda förböner ; örklarande pastor Bernard särskildt, att han å dessa ikväl fästat så litet afseende, att Lovisa Åderman örst två är sedan hon flyttat till fröken von Bogen, vä flera gänger förnyad begäran och efter det pastoen funnit henne rätt fast i sin öfvertygelse, blifvit confirmerad och i katolska kyrkan upptagen; hvarförutan pastor Bernard tillade, att dä säväl geograiska som statistiska och historiska läroböcker, utxomne så här som i utlandet, innehöllo, att, i grund af 16 Regeringsformen, full samvetsfrihet i Sverige vore rädande, pastorn, såsom utlänning, icke kunde ro, att han genom de rätgärder, som nu blifvit honom till last förde, öfverskridit landets författningar, synnerligast som den äsigt, pastorn härutinnan hyste, . sjelfva verket vore delad af landets yppersta män; och ville pastorn såsom exempel. härpå erinra, att framlidne statsministern för utrikes ärenderne baron Lars von Engeström lätit uppfostra sina döttrar i deras katolska moders religion; att en af dessa döttrar varit gift med en af rikets nu varande högre embetsmän; samt att flera andra högre embetsmän på samma sätt som baron von Engeström förfarit. I anledning af, på advokatfiskalen Billberghs begäran, framställde ytterligare frägor, förklarade härefter dels fröken von Bogen, att Lovisa Åderman på hennes moders anhållan är 1846 kommit i frökens tjenst såsom piga, men icke blifvit i katolska skolan intagen; och dels pastor Bernard: att Lovisa Aderman icke varit i skolan inskrifven; att Cornelia Gustafva Elisabeth Miller äter blifvit derstädes intagen under pastor Bernards tjenstetid; samt att pastoren icke, i afseende å ifrågavarande personer, hvilka blifvit hos öfverstäthållare-embetet angifna för affall från Evangeliska läran, före deras upptagande i katolska församlingen, derom hos vederbörande presterskap gjort anmälan; hvarjemte, sedan advokat-fiskalen hemställt, huruvida icke, derest matrikel öfver de i skolan inskrifne personer funnes, densamma kunde företes till bestyrkande deraf, att Lovisa Aderman icke varit derstädes intagen, pastor Bernard förklarade sig härtill villig. På fråga förmälde Baijur, det han, med afseende å hvad i målet blifvit förklaradt, afstode från sin hos öfverstäthällare-embetet framställda begäran om vittnesförhör; och yttrade advokat-fiskalen, att icke heller han hade anledning att sådant påkalla. Herr baron Cederström anförde vidare: Af hvad jag förut anfört och i saken upplyst blifvit, visar det sig uppenbart, att någon anledning icke förefunnits till det åtal som blifvit väckt, samt att, enligt mitt förmenande, kongl. poliskammaren icke ens bordt mälet till kongl. hofrätten öfverlemna, enär, på sätt de inför poliskammaren förde protokoll upplysa, samtlige för förment affall tilltalade persoaer, hvilka i anseende till frågan, huruvida de blifvit till affall från den Lutherska religionen lockade eller öfvertalade, äro såsom de ende rätte målseganderne att anse, sammanstämmigt vitsordat, att någon sådan åtgärd från fröken von Bogens eller Pastor Bernards sida icke egt rum; men det återstår mig dock, hvad mig icke förmenas kan, att ädagalägga, att i kraft af gällande lagar, ätalet är obehörigt, samt, snart sagdt, uppenbart innefattar en kränkning af den grundlag hvarje svensk embetsman svurit att upprätthålla; hvadan jag högtidligen protesterar emot ätalets befogenhet: ithy att 16 regeringsformen af den 6 Juni 1809 stadgar: konungen bör rätt och sanning styrka och befordra, vrängvisa och orätt hindra och förbjuda, ingen förderfva eller förderfva låta — — — ingens samvete tvinga låta, utan skydda hvar och en vid en fri utöfning af sin religion, så vidt han derigenom icke störer samhällets lugn, eller allmän förargelse ästadkommer. Detta är grundlagens klara och oförtydbara ord, som skola efter ordalydelsen förstås, och genom desamma mäste säsom upphäfne anses icke blott 3 4 1 kap, missgerningsbalken samt 4 7 kap. ärfda balken, utan äfven de stadganden i kongl. kungörelsen om religionsfriheten af den 24 Januari 1781, hvilka kunna anses innefatta hinder för en fri religions-öfning. Uti åberopade lagstadgande hafva 1809 ärs män, som i Sverge äterställt den urgammla lägbundna friheten, icke blott stadfästat den materiella friheten, utan äf ven nedlagt en borgen och ett skyddsvärn för den andeliga tankens och samvetets frihet, hvilken mäste vara hvarje individ så mycket dyrbarare än den förra arten af frihet, som andan och själen äro honom ädlare och dyrbarare än kroppen. Vänder jag mig åter från dessa grundlagens bud; hvilka enligt den lagtolkning, som allmänneligen vedertagen är, mäste anses innefatta upphäfvande af sådana lagbestämmelser, som med grundlagens bud stå i uppenbar strid, till sjelfva de lagstadganden i åberopade 5 af 1 kap. missgerningsbalken och 7 kap. ärfdabalken, hvarmed man öfver olika tänkandes hufvud synes vilja upplyfta det hotande damoclessvärdet, förekommer, att ifrägakomne ätal stär i strid med dessa lagrum, hvilka endast bestämma ansvar för affall från den rätta evangeliska läran och öfvergäng till en villfarande,. MNäväl! Enligt dessa lagrums bestämda och oförtydbara ord, följer uppenbart, först att den frågan måste uppstä: Hvad är den rätta evangeliska läran? Jag svarar härpå, den rätta evangeliska läran är den, som af Christus vär Herre, den eviga sanningen, blifvit lärd, samt af hans apostlar förkunnad och alla ärhundraden igenom i oförfalskad renhet blifvit och måst blifva bevarad, emedan vår Herre och Fräls:re sjelf utlofvat, att han intill verldens ända ville vara när sin församling och leda henne i all sanning, att helvetets portar icke skulle blifva henne öfvermäktige; ja just denna samma lära, som genom apostelen Johannes säger, derpå skall hvar och en igenkänna, att j ären mina lärjungar, om j älsken eder hvarannan inbördes ; samt vidare den frågan: Hvad menas med affall frän den rätta evangeliska läran? Svaret mäste blifva förnekande af de sanningar Evangelium innehåller. Det af mig nu anförda ädagalägger att säledes, innan nägot ätal lagenligt kan ega rum, mäste först visas, att den tilltalade verkligen affallit från den rätta evangeliska läran, och förnekat evangelii saningar, men att, innan sådan bevisning åstadkommits, åtalet är emot lag stridande, hvilket dessutom icke blott inses genom ett uppmärksamt läsande af sjelfva de ifrågakomne lagstadganderne, utan ännu mer ögonskenligt framträder, om man betraktar lagens rätta grund och mening, hvartill hvarje domare mäste anse sig så mycket mera förbunden, som den tolfte domareregeln lyder: Domare akte i all lag, hvad hans uppsåt var som lagen gjorde, annars varder hon missbrukad och vändes till ett annat sinne, än hans mening var, som lagen gjorde. Betraktar man nu lagstiftarens mening med stadgandet i 3 1 kap. missgerningsbalken , så finner man att den varit, det samtlige Sverges innebyggare OSTEN TISKA SOA er . TA