Aftonbladet – 14 februari 1852, sida 2

Som sergeanten yttrade dessa ord, höll fregatten åter ut i öppna sjön. Denna omständighet väckte ett nytt intresse ibland fiskrarne och soldaterne. Hånande och förbluffade blickar rigtades ömsom utåt hafvet, ömsom på republikanska truppens anförare, hvilken ställ sig på en klippa för att derifrån med sin tub kunna observera fartygets rörelser. Denne man, som ej syntes äldre än högst tjugufem år, bar republikens klumpiga uniform med en elegans, föga vanlig bland den tidens militärer. Det slags skönhet, som spred sig öfver hans ansigte; den fullkomliga elegans, som rådde i hela hans väsende; de rena drag, i hvilka förnäma enkor påstå sig läsa bevisen derpå, att adligt blod flyter i folks ådror, — skulle i allas ögon tillförsäkrat den unge krigaren ett broderligt emottagande i alla Veronas salonger. Det ädla uttrycket på hans panna och den drömmande mildheten i hans ögon, i kontrast med det trotsiga draget kring munnen, skulle alltid ådraga honom en smickrande uppmärksamhet från det täcka könets sida, utan fråga om parti. å På några stegs afstånd bakom honom stod en nittonårig yngling med gult hår och rosiga kinder, bärande en adjutants lätta uniform — denne yngling figurerade såsom löjtnant i general Hoches generalstab, och sedan några dagar delade han med den unga bataljonschefen befälet öfver den på denna expedition utsända militärafdelningen. Hervål, — ropade häftigt den yngre af de båda officerarne, då han märkte att: vattnet