Aftonbladet – 14 februari 1852, sida 2

började höja sig mot klippan, hvilken tjenade hans förman till utkik — jag får underrätta or att floden stiger; om en stund skall vattnet nå edra knän. Hervå vände sig om med ett tankspridt utseende, såg på adjutanten, liksom han ej var säker om han hört honom tilltala sig eller ej; sedan satte han åter sin tub för ögat och började på nytt sina iakttagelser. Den lille djutanten brast ut i gapskratt. Jag säger er, kommendante, återtog. han, det han med sina begge händer improviserade sig en lur, jag säger, att floden är i stigande och att ni lätt kan drunkna — drunkna, hör nil, .Kommendanten spratt till, lik en man som häftigt väcks ur sin sömn, såg förvånad ormkring sig, och, när han varseblef att vattnet edan gick honom öfver fotknölen, uppnådde nan med ett språng den sandbetäckta stranlen, mumlande en förbannelse, som genom let återbållna sätt, hvarpå den uttalades, vittade om fina lefnadsvanor; ty en man med od uppfostran skiljer sig från en rå mennika äfven i de ytterligheter, hvartill öfveraskning eller vrede kan föra honom. Sedan den unga mannen inlagt sm tub i dess fodral, började han att häftigt vandra fram och tilloaka på sanden, utan, som det tycktes, anvat ändamål än blott för att lugna sina uppkörda sinnens De oroliga soldaterne förlorade ej en enda vf sin chefs rörelser. (Forts. följer.)