Aftonbladet – 14 februari 1852, sida 1

VB Väl är det sannht att husagan synes hafva blifvit något mildrad i 1833 års legostadga; men att döma efter rådhusrättens beslut i målet emellan stallmästaren Sandels och Söderberg, har denna mildring icke någon praktisk tillämpning. Legostadgan innehåller nemligen: Felar tjenstebjon af lättja, vårdslöshet eller olydnad i tjensten, eller eljest förer ett oordentligt och straftbart lefnadssätt; äge husbonde med allvatsamma föreställningar och, då de icke bjelpa, med mättlig husaga söka sädant rätta. Detta stadgande är mycket mildare än allmänna lagens; ty det förra säger att varning skall hafva föregått afstraffningen, bestämmer husagan till måttlig, utan att utsätta gränsen till lamt eller lytt, bestämmer äfven de förseelser, för hvilka husaga kan komma i fråga, samt talar slutligen icke om matmodrensa utan blott om husbordens rätt till husaga; imen i följd af de sväfvande ordalagen lärer väl den mildare tjenstehjonsstadgan. sällan lemna något skydd emot allmänna lagens mera barbariska bestämmelser; och det här ofvan åberopade utslaget i-ett särskildt mål utvisar icke, att man anser :en åsidosatt varning hafva bordt föregå tilldelandet af husaga. Vi vilja nu blott tillägga, att. husagan är, lika skadlig för tjenstehjonsklassens moralitet som den är stridande mot rättsprinciperna 1 ett från slafveriet befriadt kristligt samhälle. Så länge tjenare, hvad den personliga säkerheten vidkommer, ej njuta samma lag och rätt som husbönderna, utan. lagen gör de sednare till både domare och exekutorer i deras egen sak emot tjenarne, finna dessa sig utgöra en förtryckt klass inom samhället, hvilken alltför ofta. uppfylles af hat emot sina herrar; glömmer sitt eget värde och i stället att vara aktade medlemmar inom de husliga kretsarne, ej sällan förvandlas till dehemliga fiender; och allteftersom en mera utbredd bildning minskar afstånden mellan samhällsklasserna, i samma mån blir den barbariska -husagan ett allt mera skadligt hinder för . tjenstehjonsklassens sedliga förädling. Må våra konservativa bland riddersmän och prester äfvensom det eljest liberala bondeståndet ej längre förbise detta! — Den nya organisationen af hr Louis Bonapartes lagstiftande församling, hvars innehåll i sammandrag meddelades i gårdagens Aftonblad, är ett sådant kardinaldokument i den sednaste politiska historien, att den förtjenar en kort, närmare belysning. Denna församling med sin vallag synes vid första ögonkastet förträfflig — och demokratisk sedan! Allmän rösträtt, med direkta val och utan all census, hvad kan man mer begära? Blott en enda liten hake förekommer dervid, att alltsammans är en blå dunst, om man ens kan kalla det så mycket. Det är såsom en måltid med de läckraste rätter, på hvilken en hungrig mage inbjudes, att först betala och sedan få åskåda huru värden sitter och frossar deraf. Nationen har den mest oinskränkta valrätt — att få välja på regeringens kandidater; men man kan äfven komma öfverens att välja andra, blott man vill utsätta sig för den lilla olägenheten att kunna bli landsförvist eller deporterad. Likaledes kan hvem som helst väljas, som icke begått något nesligt lagbrott; men det är likväl icke värdt att sticka åstad och försöka på någon annan än den, som på förhand försäkrat sig om regeringens rekommendation eller som blifvit utsökt af prefekten i departementet, och prefekten i sin ordning har, som man vet, de strängaste order att noga sofra undan alla, som ej med hull och hår äro presidentens karlar. i Skulle likväl, oaktadt alla dessa hinder, majoriteten komma att bestå af en opposition, så behöfver församlingen ej sammankallas på ett halft år, på det presidenten under tiden må hafva tillfälle att lyckliggöra landet med en dekret-skur af Napoleoniska id6er, phvartill sju millioner gifvit honom fullmakt, och dymedelst med detsamma göra undan det mesta af det besvärliga riksdagsarbetet, så att representanterna kunna genast resa hem ocna sköta sina enskilda sysslor. Slutligen är det ganska möjligt, enligt hvad ryktet gick i Paris näst före de sista tidningarnes afgång, att det. för ytterligare vighets skull kommer att ställas så. till, att den besvärliga budgeten kommer att främläggas i en klump, det vill säga totalsumman för hvad som begäres till hvarje styrelsegren, och representanterna skola likaledes — utan någon rätt till pröfning — rösta om klumparne med ja eller nej. Rösta de då nej ech dymedelst visa. en obenägenhet att medverka till utförande af den Försynens sändning, som. enligt presidentens egna ord uppenbarade sig i statsstrecket, så kan man ej så noga veta hvarest den ene eller andre af dem en dag hamnar. Man kunde således kalla denna nya lag för ett politiskt skämt ochallvar,, om icke skämtet i sina resultater vore så allvarsamt. Hufvudsumnaan af alltsammans är väl, att Louis Napoleon derigenom låter välja sig sjelf för tredjegången. Alltsammans är en ordlek och lärer äfven så anses till den grad, att den fullkomligaste liknöjdhet herrskar för utgången af dessa representantval, hvilkas ställning gör deras tillvaro till ett hån. AE —————