Aftonbladet – 14 februari 1852, sida 1

den och satte sig sedan, med ett visst godmodigt majestät, på den enkla mattan, Sedan tog han små nypor tobak ur ett slags läderpung, hvars namn undfallit mig, och började stoppa en pipa med kort skaft, med en metodisk noggrannhet, som vittnade om en man, hvilken förstod vigten af sitt förehafvande. Sedan han derpå med tummen tryckt ned tobaken för att jemna den dyrbara plantan i piphufvudets mynning, tog han upp en tändsticka och drog eld på densamma med långsam högtidlighet. När slutligen pipan väl befanns vara tänd och den fått sin plats mellan hans mungipor, lade ban sina båda bänder under hufvudet emot den fuktiga hafssanden, och, sedan han i. denna position uppsändt några bastanta rökhvirflar mot himlen, fann han att tiden kunde vara inne att yttra sig. Nu, sade han, har jag lust att veta hvad du gjorde mig den äran att fråga mig om, Colibri? Det är icke jag, sergeantx, svarade den unge, tafatte mannen med de uppblåsta kinderna, som nu tilltalades af Bruidoux med det vänliga öknamnet Colibri; det är mina kamrater, som säga att det stora, fördömda skeppet, hvilket kommer -derborta, skall sätta i land här några misstänkta personer, och ätt vi kommit hit för att förhindra det. Tror ni det kan vara så, sergeant? . På en sådan frågan, svarade Bruidoux, är det ganska möjligt att de lärda kunde hafva femtio svar att ge dig. Hvad mig åter beträffar, Colibri, har jag endast tvenne: primo, tror jag så är; secundo, hoppas jag det.n